Jag gillar inte dig. Typ.

29

Några dagar senare

Nathan har ignorerat mig i flera dagar nu. Alltså inte helt ignorerat, men liksom undvikit mig så mycket han kunnat. Och varje gång jag frågar vad det är så har han bara kysst mig och sagt att det inte är någonting, och sen gått därifrån.

Dock har han mest pratat med mig hemma, och nästan ingenting i skolan. Jag vet inte om jag har gjort något typ.

Jag suckade och gick in i skolan. Jag såg Nathan och log, men han tittade bara bort. Mitt leende försvann sakta och sen fortsatte jag in.

Jag hann dock inte så långt innan Isabella ställde sig framför mig. Hon såg väldigt glad ut.

"Nu när ni inte är tillsammans längre, så kommer han äntligen bli min igen. Suger att förlora, eller hur?" Sa hon och flinade.

Alltså helt seriöst nu måste hon ju vara lite psykiskt sjuk.

"Hur orkar du ens?" Sa jag och då flinade hon och tog hårt tag i min arm. "Om du försöker fucka upp dethär, så kommer jag personligen se till så att ditt liv blir ett levande helvete" sa hon och höll hårdare och hårdare. Och ja hahah, med henne i farten är det inte långt ifrån att det blir det.

Back to the arm iallafall, så var hon starkare än mig, så jag kunde inte bara rycka åt mig den.

"Du sa att du skulle låta henne vara"

Nathan kom fram och knuffade bort henne från mig. "Men Nathan baby jag..." han avbröt henne där.

"Jag orkar seriöst inte med dig längre" sa han och skakade på huvudet och tog sen försiktigt tag i min arm och började gå.

Efter några sekunder kom hon dock upp framför oss igen och började flina. "Det var inte så svårt att ta reda på att din pappa är död, och tro mig, det kommer inte vara svårt för alla andra här på skolan att få reda på det heller"

Hon måste påriktigt skämta med mig. Vad är det för stalker? Seriöst vad pågår i det huvudet. Sen vill jag ju förfan inte att hela skolan ska veta det? En lärare berättade för hela min förra skola, och alla skulle helt plötsligt bete sig jätteannorlunda. Så nej tack.

"Kan vi inte bara ta och chilla lite, jag fattar verkligen inte problemet. Du gillar honom kan vi ju lugnt konstatera, men vi kan också konstatera att han inte gillar dig, och det är bara något du får ta och acceptera" sa jag då jag har examenutbildning i psykologi.

"Han gillar mig, det är bara du som har fuckat upp allt. Allt var bra mellan oss innan du kom hit" sa hon och Nathan himlade med ögonen.

"Jag vet seriöst inte vad du har fått allt om oss ifrån. Snälla, vi har haft sex typ 3 gånger, men det är allt?"

"4 gånger faktiskt, och du måste erkänna att du hade känslor för mig också. Det var mer än sex, och det vet du också"

Han satte upp händerna i håret och suckade medans han tittade upp i taket. "Okej..... Isabella" han satte händerna ihop framför munnen som att han skulle be typ.

"Mina såkallade känslor, för dig har alltid varit precis samma som nu. Jag. Gillar. INTE. Dig. Vare sig du vill det eller inte. Och det har absolut ingenting med Leah att göra. Så om du nu vill ta ut din ilska på någon, så ta ut den på mig, och inte på henne " sa han och då nickade hon lite för sig själv.

"Jag vet att du inte gillar mig. Och jag vet att det inte är Leahs fel" VAD ÄR DÅ PROBLEMET???? Är hon bipolär eller????

Han såg iallafall jättelättad ut. "Precis" instämde han, men då fortsatte hon. "Men... jag vet också att om jag ska såra dig lika mycket som du sårat mig, så är det Leah jag måste ta ut det på, för att skada henne kommer skada dig mer än om jag skadar dig"

"Aaaaaarrghhhhh alltså kan du bara ge dig?" sa han och då flinade hon.

"Vi ses sen babe" sa hon med ett leende och fortsatte sen gå. Jag tittade på honom med lite höjda ögonbryn för att visa att jag tyckte att hon var helt borta.

"Det är j...." han avbröt mig. "Jag måste gå, vi ses" sa han och började gå. Men då började jag gå bredvid honom.

"Det här är bara massa onödiga tonårsproblem som inte kommer betyda något alls om några år" sa jag och då stannade han och tittade på mig och la huvudet lite på sned.

"Risken är stor att hon säger det till hela skolan. Och vad tycker du egentligen om det?" Sa han och då suckade jag lite. "Det spelar ingen roll. Jag orkar inte med hennes små lekar, allt behöver inte vara så komplicerat" sa jag och då nickade han lite för sig själv men såg fortfarande tveksam ut.

"Mmkej" mumlade han och jag började le. "Duvet, jag hade aldrig klarat mig utan dig" sa jag dramatiskt och då log han lite och himlade med ögonen och kysste mig snabbt på munnen, och sen började vi gå.