Det som finns kvar

Kapitel 7

Här kommer nästa del!👍

__________________________

Kapitel 7

---------------------------------------------

Efter matchen skyndar jag mig hem för att byta om.

Jag valde en svart klänning med nästan helt öppen rygg och långa ärmar i spets. Sedan tog jag ett par svarta Louboutin med röd sula som passade perfekt till det röda läppstiftet jag hade.

Halv nio började jag gå mot Chris hus.

Efter skolan hade jag ringt honom och frågat vart han bodde. St. Albert road hette gatan som han bodde på.

Sedan hade han sagt att jag skulle se vilket hus som var hans och han syftade förmodligen på alla ungdomar som skulle gå in och ut genom dörren.

Jag mötte Sally vid korsningen mellan Pickach rode, som hon bodde på, och St. Albert road.

''Vad fin du är.'' sa Sally och synade mig uppifrån och ner.

''Tack!'' sa jag. ''Du ser inte så dum ut heller.''

Vi log åt varandra.

Tillsammans började vi gå längs vägen. Gatan var lång och jag var just på väg att ta upp mobilen och ringa Chris och be honom att komma och möta oss när vi svängde runt ett hörn och såg en vit villa vid slutet av vägen.

''Det måste vara här.'' sa jag och Sally höll med.

''Vart skulle det annars vara?'' sa Sally och skrattade lite, för den övriga delen av gatan var helt tyst och genom vissa fönster såg man familjer sitta i vardagsrummet och titta på tv.

Vi skyndade hos till dörren och öppnade dörren, för det var ingen ide att plinga på eftersom att musiken var så höga att ingen skulle höra ringklockan.

En tjej, som förmodligen hade stått lutad mot dörren, snubblade ut ur dörren och ut på verandan. Sedan böjde hon sig över staketet också kräktes på gräsmattan.

''Usch!'' sa Sally och gjorde ett äcklat ljud.

Jag flinade åt henne.

En kille kom utrusandes ur huset just som vi skulle kliva över tröskeln. Han sprang fram till tjejen som stod lutad över staketet och höll undan hennes hår. Han bar förmodligen också full för plötsligt la han sig på verandan och somnade.

Jag och Sally skrattade högt.

Vi klev in i huset och genast kom några killar fram till oss. De såg ut att vara ungefär 19 år gamla.

''Tjena kexet, står du här och smular?'' Sa en kille till mig och höjde på ena ögonbrynet.

Klassiskt charmigt.

Jag flinade åt honom.

''Nej, tyvärr,'' sa jag och flinade ännu mer, ''jag smular inte.''

Han tittade konstigt på mig. Sedan verkade han tänka lite.

''Jo.. Jag har tappat bort mitt telefonnummer, kan jag få ditt?

Sämsta jag hört, men ändå gulligt. Jag skrattade lite och han log charmigt.

Han sken upp, som om han kommit på något nytt att säga.

''Vill du gå upp till ett rum och hjälpa mig med min matte?'' sa han sedan och jag tittade konstigt på honom.

''Va?'' sa jag förvånat.

''Ja, du vet,'' sa han sedan, ''addera en säng, subtrahera våra kläder, dividera våra ben och multiplicera oss.''