Det som finns kvar

Kapitel 28

I've got the flooow! Tredje kapitlet för idag ocg klockan är bara fyra!

Glassen smakar förresten jättebra! XD

________________________

"Hur mår han?" frågade han

"Jag har ingen aning." snyftade jag.

När ambulansen skulle åka iväg följde Aaron med dem och jag blev kvar. Jag hade inget annat att göra än att gå hem.

Tänk om Tobias inte skulle klara sig?

-----------------------------------------

Kläderna jag har på mig nästa dag till skolan beskriver precis hur jag känner mig. Ledsen, orolig, nervös, deppig.

Det är precis som det brukade vara för några veckor sedan i skolan, bortsätt från att Sally inte går och babblar bredivd mig. Jag kan faktiskt erkänna att jag saknade det lite grand.

Någon kom och kramade mig bakifrån när jag gick i korridoren och jag kunde ju bara gissa att det var Chris.

"Hej, älsklng." sa han och kysste mig i nacken.

"Hej." sa jag och vände mig.

"Jag hörde vad som hände.. Jag är så ledsen." sa han och strök bort en hårslinga från min panna.

Jag la mina armar om honom och kramade hårt. Plötsligt började jag att gråta, mitt i korridoren mot Chris axel. Han sköt mig en liten bit ifrån sig och torkade bort tårarna som bildade svarta streck av mitt smink.

"Kom." sa Chris och drog mig till en av toaletterna. Där inne hjälpte han mig att torka bort sminket när jag väl hade slutat att gråta.

Innan vi gick ut ur toan gav jag Chris en kyss på munnen och kramade om honom. "Tack."

"För vadå?" frågade han.

"För att du finns här för mig." svarade jag och log.

Vi gick ut hand i hand och sen behövde vi dela på oss för att gå till våra lektioner.

Än en gång är Sally inte i klassrummet när jag kommer in. Hon kan ju inte skolka hela livet, eller? Jag tänker inte mer på det utan går och sätter mig på min vanliga plats.

Fem minuter in i lektionen öppnas dörren och Sally kommer in.

''Ursäkta att jag är sen.'' mumlar hon med blicken ner i golvet.

Hon går mot sin vanliga plats, den bredvid mig och det är först när hon är en meter ifrån mig som hon verkar upptäcka mig, för hon liksom rycker till.

Hon ser på mig med ledsna ögon och hon går långsamt fram till stolen. Blicken hon ger mig ber om tillåtelse att sätta sig och jag nickar nästan omärkligt.

Lättat drar hon ut stolen och sjunker ner på golvet. Det är först då som jag märker att alla tittar på oss.

''Vad?!'' säger jag, tillräckligt högt för att alla ska höra utom läraren. Generat tittar de som jag mött med blicken bort. Sally tittar tacksamt på mig, men jag bryr mig inte, utan vänder kallt huvudet rakt fram.

Vi jobbade om franska revolutionen hela lektionen. Vi fick svara på frågor och läsa i boken. Helt okej lektion. Jag kan ärligt säga att jag tycker om historia.

När klockan ringer ut på rast plockar jag snabbt ihop mina saker och börjar gå mot dörren, men någon tar tag i min axel. Jag förstår genast att det är Sally och vänder mig om.

''Vad vill du?'' Jag blir nästan chockade över min iskalla röst.

''Jag.. Jag behöver prata med dig.'' stammar hon fram och flackar med blicken.

''Kom när jag har tid.'' säger jag och vänder mig om och går.

''Vänta!'' Jag vänder mig om och stirrar irriterat på henne, vilket genast får henne att flacka med blicken. ''Jag måste bara säga förlåt. Förlåt för att jag varit så dum på sistone..''

''Dum?'' fräser jag i hennes ansikte och hon ryggar instinktivt bakåt. ''Du har varit en sån jävla bitch och betett dig som någon fucking barnunge. Du sårade mig, fick alla att vända sig emot mig och varför då? Jag har ingen jävla aning! Jag litade på dig, du var min bästa vän!'' Jag är så arg att tårarna sprutar ur min ögon.

Än en gång vänder jag på klacken och går.

''Men jag vill ju bara att vi ska vara vänner!'' ropar Sally efter mig.

Jag stannar upp och knyter nävarna, spänner hela kroppen och försöker intala mig själv att inget blir bättre av att slåss. Istället gör jag det enda som kan såra mer än blod.

Pratar.

''Förstår du inte!?'' skriker jag åt henne. ''Vi kan aldrig mer bli vänner, jag vill aldrig mer bli vän med dig! Vänner måste man förtjäna och du har gjort allt det motsatta. Dra åt helvete.''

Sally brister ut i en hulkande gråt. ''Men jag vill bara ha en andra chans.'' säger hon mellan snyftningarna.

''Förstår du dåligt?! Jag vill aldrig mer prata med dig.'' För tredje gången vänder jag på klacken och nu är det ingen som stoppar mig.

Utanför klassrummet är det flera elever som förvånar tittar på mig.

''Vad glor ni på!?'' skriker jag och rusar iväg till toaletterna.

Jag lutar mig mot ett av handfaten och ser på min spegel bild.

Hon där, på andra sidan, tänker jag som att jag pratar med någon, är som en skör glasfigur som en gång gick sönder från insidan och sedan stampad på, men hon var stark och lyckade laga sig själv, men sprickorna finns kvar och kommer aldrig att försvinna.

___________________________

Ett kapitel kvar nu :)

Så stolt över att jag kom på det där sista alldeles själv. Jag har inte läst det någon stans, men självklart är jag inte den första som tänkt tanken. Det är säker någon känd poet som sagt det där..

Rösta, kommentera och lägg till ''boken'' i ert bibliotek så blir jag glaaad! :D