Det som finns kvar

Kapitel 12

Nästa del kommer här!:))

__________________________

Jag kröp ner under täcket och somnade nästan genast.

Jag drömde om att jag var uppe på ett högt tak och såg ut över villorna i Chris område. Sedan började jag springa mot kanten och jag hoppade ut i luften, men jag föll inte. Jag flög.

Vinden lyfte upp mig och lät mig glida genom luften och upp till stjärnorna...

---------------------------------------------

Jag vaknar av ett ljud från min telefon. Det är fortfarande mörkt så jag undrar vem sms:ar eller mailar mig mitt i natten.

Jag sträcker handen mot nattduksbordet, river ber lite saker på golvet, och får till slut tag på mobilen.

//Vad behöver du hjälp med? Du kan komma över om ett par timmar om su vill. :)//

Det var Tobbe som svarat på mitt sms.

Ååh? Varför behövde han skicka det så tidigt? Och skulle jag, jag, komma över om ett par timmar? Klockan kan ju inte vara mer än fyra, på morgonen.

//Jag kan komma över om typ tio timmar// skriver jag till Tobias och skickar iväg det.

Jag får svar nästan direkt.

//Tio? Haha, du har rolig humor du!//

Jag skriver ett frustrerat meddelande tillbaka.

//Nej!!! Jag menar allvar, det är ju fortfarande mörkt ute!//

//Mörkt? Skaffa glasögon, eller ta av dem. Solen skiner!//

Vad snackar han om? Kan han inte inse att klockan typ är fem på morgonen?

//Jag kommer över klockan två!// skriver jag efter en stunds fundering.

//Stumpan..// jag hatade när han kallade mig stumpan.

Han skrev inget mer utan ringde mig istället.

''Hej.'' sa jag trött i luren.

''Hejsan, Vanessa.'' sa Tobias entusiastiskt.

''Varför vill du träffa mig nu?'' frågade jag frustrerat. ''Klockan är ju typ fem, på morgonen.''

''Ja.. på tal om det. Kom över klockan två om du vill, men då får du nog vänta ett dygn till. Klockan är fem.''

''Jaa...'' sa jag otåligt. ''Fem på morgonen. Och hur i all sin dar kan du låta så pigg?''

''Stumpan..'' nu kallade han mig det igen. ''Klockan är fem på eftermiddagen.''

''Va?'' sa jag förvirrat. ''Det är ju mörkt ute.''

''Nej, dra upp rullgardinerna.''

Ja, då märkte jag det. Rullgardinerna var neddragna och släppte inte in något ljus.

''Oj då...'' sa jag och skrattade lite.

Jag drog av mig täcket och gick och drog upp rullgardinerna.

Ljuset träffade mitt ansikte och jag höll för ögonen med armen.

''Okej, kan jag komma om två timmar?'' sa jag bör jag vant mig vid ljuset.

''Javisst!'' sa han Tobias glatt. ''Vi ses.''

''Ja, hejdå!''

Jag la på och gick sedan in i badrummet och för att ta en dusch. När jag tog av mig tröjan som jag sovit i såg jag märken från kvällen innan. Ett stort sugmärke prydde mitt bröst.