Det som finns kvar

Kapitel 21

Här kommer nästa kapitel! :)

_______________________

Jag böjde mig fram igen så att jag kom nära hans öra.

''Jo, det jag tänkte säga var...'' jag väntade ett litet tag och sedan, plötsligt, utan förvarning eller något tecken alls, slickade jag honom i örat och sprang sedan mot toalettdörren.

Hämnd, ljuva, hämnd.

---------------------------------------------

Man blev automatiskt otroligt barnslig när man var kär. Det var fruktansvärt, men man kunde inte göra något åt det, det kom bara av sig självt.

Jag hann resa på mig och komma ungefär två steg mot toaletten innan Chris grep tag i min midja bakifrån. Hans ben var ju i stort sätt utanför sängen så han behövde bara använda magmusklerna så att han kom upp i sittande ställning med fötterna på golvet och gripa tag i mig.

Hålla fast mig var en annan sak. Jag vred på mig och skrattade högt för att han höll händerna på min midja där jag var så ofantligt kittlig. Han behövde använda betydligt fler muskler än mag-och armmusklerna.

Med hjälp av benen höll han fast mig så att han kunde luta sig bakåt på sängen. Han höll om mig medan jag låg ovanpå honom.

Vi kysstes lite till och när vi slutade tittade jag på klockan. Halv åtta.

''Hade du tänkt att äta här eller ska du äta hemma?'' frågade jag Chris.

''Får jag äta här?'' frågade Chris och log.

''Självklart, du får äta här så mycket du vill. Ska vi äta nu?''

Han skrattade åt mitt svar. ''Visst, jag är hungrig.''

''Bra.'' sa jag och gav honom en puss på munnen och gick ner för trappan med Chris i släptåg.

I kylskåpet fanns det inget vi ville äta så vi beställde thaimat. Sedan satte vi oss i vardagsrummet och tittade på tv. Matbudet kom och vi åt vår mat.

När vi ätit upp stängde vi av tv:n för Chris sa att han nog behövde åka hem, för van hade lite läxor som behövde göras.

Vi sa hejdå i hallen och Chris böjde sig fram för att viska, trodde jag, något i mitt öra, men liksom jag slickade han mig i örat. Det var inte behagligt, det kändes som att en läskig mask skulle krypa in i örat. Usch.

Jag gick upp på mitt rum och satte på en film och efteråt gick jag och la mig.

---------------------------------------------

Klockan fem nästa morgon vaknade jag. Det var två timmar tills jag egentligen behövde gå upp.

Det var tisdag och jag behövde gå till skolan. Tillbaka till helvetet. Skulle något mer fruktansvärt än gårdagens uppvisning hända idag? Jag ville inte tänka på det, skulle inte. Men den enda som kunde få mig att sluta tänka på det var Chris.

Han låg förmodligen hemma i sin säng och snusade sött. Jag såg honom framför mig där han låg med sitt blommiga täcke och en nallebjörn, som förmodligen hette Teddy, var fast i en omfamning. Jag log.u

Bara genom att tänka på Chris kunde han få mig att inte tänka på skolan. Så.. kunde jag sms:a honom nu? Eller ringa? Fast då kanske jag skulle få träffa den morgonpigga och väldigt entusiastiske Chris som tyckte om att fågelskåda och vandra i bergen.

Nej. Troligen inte. Jag kunde inte vara elak och ringa honom klockan fem på morgonen. Istället försökte jag somna om, men förgäves.

Jag knep ihop ögonen och försökte tänka på annat än det som kanske skulle hända i skolan idag och Sallys ondskefulla blickar.

__________________________

Ledsen för kortaste och förmodligen det sämsta och tråkigaste kapitlet i världshistorien.

Förklaringen till detta är att jag har noll inspiration och jag har varit väldigt upptagen med att läsa Heartbreaker av @estasia .

Nästa kapitel kommer när jag fått min inspiration tillbaka och har några bra idéer till de kollande kapitlen. Tror dessutom att jag kommer dra på mig en äcklig förkylning eftersom att jag hade fotbollsträning i helvetes-ösregnet idag och blev aaaaningen blöt.

Rösta, kommentera och lägg till ''boken'' i ert bibliotek så blir jag glaaad! :D