Det som finns kvar

Kapitel 23

Yees!

Jag skrev om kapitel 17 för jag tyckte inte att det var speciellt bra och nu är det bättre. Läs gärna om det, för sett finns en del saker skrivna där som jag inte nämnde förut!

Tack på förhand! <3

_______________________

"Ms. Riley, Lankford och Jonson var god att hitta er någonstans att sitta och stör inte Ms. Woods! Jag försöker starta en lektion här!" sa han irriterat och jag tittade en aning överlägset på Sally när de masade sig till bänkarna som stod en bit bort och som jag pekat på förrut.

Aj, aj, misstag. Överlägsna blickar var nog inget man skulle ge Sally när hon var sur, för hon knöt näven och stirrade på mig med en elak blick. Nu var jag illa ute.

---------------------------------------------

Ingenting hände på resten av dagen, förutom allas föraktfulla blickar i korridorerna och matsalen. På lunchen satt jag med Chris, Taylor, Max och Thomás.

De andra killarna som suttit med dem förra veckan satt vid ett annat bord en bit bort och ignorerade oss helt och hållet.

De hade, liksom alla andra, börjat frysa ut alla som umgicks med mig. Jag var nästan helt säker på att alla på skolan visste att jag inte låg runt, men vågade inte säga ifrån på grund av grupptrycket.

Lärarna bar också helt dumma i huvudet. De märkte inte hur Sally och Cassandra provocerade mig under alla lektioner, utan trodde att vi bara pratade som vanligt. Blinda, det var vad de var.

Efter skolan följde jag med Chris hem och jag fick för andra gången köra hans moped. Det gick ganska bra och jag visste nu precis hur jag skulle få pappa att köpa den. Utpressning. Det var bara att hota med att berätta för mamma att han varit otrogen.

Vi satt vid matbordet hemma hos Chris, gjorde läxor och åt godis ur en gammal Gott&Blandat som han hittat i ett skåp. Det var hårt och segt, men inte bara godiset dock. Läxorna var många och inte de enklaste, så vi fick sitta i flera timmar.

''Vad var Manhattanprojektet?'' frågade Chris.

''Det var... kodnamnet på det forsknings- och utvecklingsprogram, som under ledning av USA och deltagning av Storbritannien och Kanada hade till syfte att framställa den första atombomben.''

Chris spärrade upp ögonen. ''Hur vet du det där?'' Sa han förvånat.

Jag flinade lurigt. ''Det står där.'' Sa jag och visade ett stycke i Chris lärobok.

''Jaha, oj då.'' sa Chris och skrattade tillgjort nervöst.

Jag fortsatte på skämtet och klappade honom på huvudet på ett sätt man gör på ett litet barn. ''Det är bra, lilla gubben.''

Chris flinade, men blev sedan allvarlig i blicken. ''Har du kontaktat Tobias än?''

''Nej..'' sa jag och tittade ner i matteboken som låg på bordet.

''Då är det väll på tiden att du gör det?''

''Okej då. Jag går dit efter att vi gjort klart läxorna.'' sa jag surmulet.

''Bra!'' sa Chris och log stort bör jag tittade upp från boken.

Jag putade med underläppen och rynkade ögonbrynen, vilket fick Chris att börja skratta.

''Det är inget att skämta om!'' sa jag och slog Chris lätt på axeln, men det fick honom bara att skratta ännu mer.

''Skämta om vad? Jag skämtar inte!'' sa han och gestikulerade med händerna. ''Du måste verkligen bli sams med Tobias igen.''

Han hade ju inte skämtat, men att säga att någon skämtar i en sådan situation kom bara naturligt för vissa människor, däribland mig. Men jag tänkte ändå inte gå till Tobias.

''Kan du lova det, för mig?'' bad Tobias när han inte fick någon respons på sitt förra uttalande.

''Okej,'' jag hatade att ljuga för Chris, men jag var tvungen, ''jag lovar.''

''Bra!'' sa han och kysste mig på pannan. Sedan reste han sig upp. ''Jag är hungrig, den där Gott&Blandat-påsen var ingen höjdare. Vill du ha något?''

''Ja tack.'' sa jag och log så oskyldigt jag kunde, för jag trodde att Chris kunde se rakt igenom min lögn.

''Vi har bullar, vill du ha te eller något till?''

Plötsligt kom jag och tänka på när jag hade varit hemma hos Tobias och vi ätit bullar och druckit te. Då hade allt varit bra, eller? Var det det som Tobias ville berätta för mig, att han älskade mig, men Aaron kom och då vågade han inte? Det hade varit för.. Inte ens en vecka sedan. Oj, hade jag och Chris varit tillsammans en sån kort tid, för det kändes som att vi varit ihop i en evighet.

Vi pratade som om vi känt varandra sedan urminnes tider. Vi kunde prata om allt, vi kunde göra allt. På precis samma sätt hade det varit med Tobbe, bortsätt från den där ''prata-om-allt''-delen.

Jag behövde inte Tobias längre, för jag hade Chris.

Hur länge hade förresten Tobias ''älskat'' mig? Nästa gång vi sågs skulle jag fråga. Nej! Vi skulle aldrig ses igen, jag ville inte träffa honom, han förrådde mig!

''Hallå?'' sa Chris och viftade med händerna framför mitt ansikte. Jag flög tillbaka till verkligheten.

''Ja, förlåt. Tänkte bara.'' sa jag och log säkert.

''Det såg ut som att du gick igenom något väldigt dramatiskt.'' sa Chris och flinade. ''Du rynkade med ögonbrynen och plötsligt ryckte du till och skakade på huvudet.'' Han skrattade.

Jag skrattade lite jag med. ''Du skulle bara veta..'' sa jag och flinade lite sexigt i ett försök att få honom att tro att jag tänkte på något som hade med honom att göra och inte Tobias. Sedan bet jag mig i lite löst i läppen och tittade längtansfullt (hoppades jag) på Chris.

''Så.. Vill du ha te?'' sa han efter en stunds intensivt stirrande i varandras ögon.

'' Mhm.'' sa jag, men vände inte bort blicken. ''Te är gott.''

__________________________

Jaa.. Ledsen för att jag inte uppdaterat på länge, men min inspiration dalar.

Än en gång ber jag er att läsa om kapitel 17, för det finns en del viktiga saker skrivna där. :)

Rösta, kommentera och lägg till ''boken'' i ert bibliotek så blir jag glaaad! :D