Det som finns kvar

Kapitel 29

Det här blir förmodligen den sista delen och jag hoppas att det blir bra! :)

_________________________

Hon där, på andra sidan, tänker jag som att jag pratar med någon, är som en skör glasfigur som en gång gick sönder från insidan och sedan stampad på, men hon var stark och lyckade laga sig själv, men sprickorna finns kvar och kommer aldrig att försvinna.

--------------------------------------------

En torsdag några månader senare satt jag hemma hos Aaron och fikade, när telefonen ringde. Aaron svarade.

''Hallå?''

''Mhm, okej.''

Jag kan inte höra vad personen på andra sidan säger.

''Imorgon?'' Ett leende spreds över hans läppar.

''Vem är det?'' viskar jag till Aaron, men han håller bara upp handen för att jag ska vara tyst. Jag tittar surt på honom.

Det tar en stund innan Aaron säger något i luren igen. ''Okej, toppen. Hejdå!''

Han lägger på och tittar sedan på mig med lyckliga ögon.

''Vet du vart vi ska imorgon?'' frågade han mig.

''Nej..'' svarade jag och tvekar.

''Till sjukhuset!''

''Va? Är du sjuk?'' Då slår det mig och jag brister ut i ett stort leende. ''Tobias! Han klarade sig!''

---------------------------------------------

Dagen där på träffar jag Arron vid bussen och vi åker tillsammans till sjukhuset.

Aaron går till disken och frågar vart Tobias finns.

Han kommer tillbaka till mig och vi går till hissen.

''Vilken våning?'' frågar jag.

''Fyra, sen är det korridor tre och sal tio.''

Hissen stannar och vi går ut. Det jag ser förvånar mig. Rummet vi kliver ut i är ett sällskapsrum. En tv sitter på den ena väggen och några soffor står utmed de andra väggarna. Vid några bord sitter flera patienter och spelar kort.

Vi går åt höger där vi ser att det vins korridorer åt olika håll. Jag öppnar dörren som det står tre på. Väggarna i korridoren är inte så där läskigt sjukhusgula, utan varmt mörkröda.

Sal tio låg längst bort i korridoren och Aaron knackar på. Det är en sköterska som öppnar dörren.

''Vi ska besöka Tobias.'' säger Aaron.

''Ja, självklart. Stig in.'' svarar sköterskan.

Väggarna i sal tio är till skillnad från väggarna i korridoren vita. Det finns en toalett till höger och några stolar och ett bord där inne. Någon sitter i en säng om står längs väggen längst bort.

Han vänder förvånat på huvudet och ser oss. Sedan brister han ut i ett leende.

''Tobias!'' säger jag och kramar om honom. ''Gud vad jag har varit orolig.''

Aaron ger också Tobias en kram efter att han släppt mig.

''Jag har saknar er.'' säger Tobias sedan.

Sen tittar han på mig med frågande blick och jag förstår. Han undrar hur det är mellan oss. Jag nickar svagt och ler. Det är okej mellan oss.

Det kommer i alla fall bli okej. Jag kan nog leva med att han älskar mig på ett sätt som jag inte älskar honom och förmodligen aldrig kommer att kunna. Det har jag ju klarat av förut, den enda skillnaden är att jag vet om det nu.

If something goes bad, don't close the book, just turn the page.

__________________________

Så slutar den.

Tack för att ni läst och varit tålmodig med mig. Jag ska nu åka på fotbollscup och kommer inte hinna på min nya berättelse som jag har planerat att skriva.

Jag är oerhört tacksam för att ni läst och skrivit snälla kommentarer som fått mig att vilja skriva mer!❤️❤️