Det som finns kvar

Kapitel 19

Kapitel 19 levererar!

_______________________

Tårarna forsade nerför mina kinder. ''Du borde inte vara med mig!'' sa jag åt Chris och han tittade frågande på mig.

''Men, jag är ju kär i dig.'' sa han och såg sårat på mig

''Nej, för alla hatar mig och de kommer att börja hata dig också.''

Chris såg chockat på mig.

''De tycker att jag är en hora!''

---------------------------------------------

Jag låg i min säng och stirrade in i väggen. När hände det? När började Sally hata mig? Och varför?

Jag förstod verkligen inte och det var det som gjorde mig mest upprörd - att hon inte hade berättat att hon var ledsen. Då hade vi kunnat lösa det och det skulle inte behövt bli såhär.

Dessutom hatade alla mig nu. De trodde att jag låg runt, även fast jag bara legat med två personer.

Min pojkvän som jag hade när jag var femton, han tog min oskuld, och Chris.

Alla trodde ju på vad Sally sa och någon som inte vetat exakt vad som hände kan lätt ha trott att jag dragit upp klänningen med flit på de där bilderna som satt på anslagstavlan i korridoren.

Det var sorgligt, att folk drog förhastade slutsatser utan att ens försöka ta reda på vad som hände.

Det knackade plötsligt på dörren.

''Gå!'' Sa jag.

''Men, Vanessa,'' det var Esmeralda, ''du har besök.''

''Be besökaren att gå!'' Ropade jag och drog täcket över huvudet.

Jag hörde steg avlägsnas genom dörren och jag blundade medans tårarna längs kinderna.

Efter en liten stund knackade det på dörren igen.

''Men gå!'' vrålade jag.

Dörren öppnades men jag fortsatte att blunda. Någon satte sig på sängkanten och jag vred sakta på huvudet.

Chris satt och såg på mig. ''Hur mår du?''

Jag ryckte på axlarna. Jag kunde inte förmå mig själv att öppna munnen, för då skulle jag börja böla som en gris.

Han var så omtänksam som hade hoppat över skolan och masat sig hela vägen hit. Tänk att han fanns här för mig, att han inte hatade mig. För en vecka sedan var jag nästan säker på att han inte visste att jag existerade.

Jag kunde inte hålla mig längre utan slängde mig i hans famn. Han höll om mig hårt och viskade lugnande ord i mitt öra.

Jag visste inte om allt skulle bli ''okej'' eller att allt skulle ''ordna'' sig som Chris sa, men för tillfället lugnade de mig och jag kunde i alla fall hoppas.

Vi satte oss i sängen lutade mot väggen. Jag med armarna om hans kropp och huvudet lutat mot hans bröst. Han med hakan vilad på mitt huvud och en hand som strök mig lugnande genom håret och längsmed ryggen.

Han hjälpte mig att glömma och det lugnade ner mig något så oerhört. Han betydde allt för mig. Skulle han lämna mig nu skulle jag inte klara av mitt liv. Jag älskade honom.

__________________________

Kort kapitel, jag vet, men jag hinner inte skriva mer nu, för jag måste slå in paket och duscha. Kommer nog hem sent ikväll också så jag vet inte om jag hinner skriva då heller.

Imorgon kommer det i alla fall ett nytt kapitel! ;)

Rösta, kommentera och lägg till ''boken'' i ert bibliotek så blir jag glaaad! :D