Förbjuden kärlek

Kapitel 26

Här kommer ännu ett överdramatiskt, klyschigt kapitel, men någon kanske vill läsa :)

Kapitel 26
Det är en flott restaurang med vita dukar och levande ljus. Maten är utsökt och serveringspersonalen professionell.
Remus och Ellinore har mycket trevligt och pratar om allt och inget. Efter den fabulösa förrätten och varmrätten är det dags för dessert.
"Jag berättade för Sofia om oss" säger Ellinore, lite orolig att Remus inte ska gilla det. Men han ler.
"Okej. Jag litar på ditt omdöme. Om du litar på din syster gör jag självfallet det också." svarar han. Ellinore blir varm över hans tillit och genuina godhet.
"Men sedan råkade Alice och Fiona också lista ut det... eftersom Alice stötte ihop med oss på zooet. Det var inte meningen att de skulle få reda på något men jag tror verkligen inte de kommer gå och prata om det."fortsätter Ellinore. Remus ser en aning mer bekymrad ut.
"Vi får ta det mer försiktigt i fortsättningen. Det får inte bli några kyssar på Hogwarts.... vi får vänta tills du slutat skolan." Remus hade hälsat henne med en stor kyss innan de gick in på restaurangen. Fler kyssar skulle det bli. Ellinore tror inte ett skvatt på att han kommer kunna behärska sig när de väl är tillbaka på Hogwarts, eller att hon inte ska kunna övertyga honom att göra undantag. Varje dag.
"Ja, du har rätt, Remus. Inga kyssar på Hogwarts." säger Ellinore allvarligt. Remus nickar nöjt.
"Har du berättat för någon om..." han sänker rösten. "varulvsgrejen?"
Ellinore skakar på huvudet.
"Nej. Det är inte min hemlighet så det avslöjar jag inte för någon." svarar Ellinore lika tyst.
"Men du, hur fungerar det där stormhattselixiret egentligen? Vi har ju läst lite om det på trolldryckskonsten men det var inte så utförligt." frågar hon viskande.
"Snape är den enda på Hogwarts som kan framställa det."
"Så han vet att du är varulv?"
"Ja..."
Då kanske Snape redan berättat för Sofia att Remus är varulv, tänker Ellinore.
"Okej"
"Jag tar drycken en vecka innan fullmåne varje månad. Då kan jag natten för fullmånen stänga in mig på mitt kontor utan att bli galen, drycken gör att jag håller mig lugn och kan tänka klart. Så kan jag ligga på mitt kontor som en tam hund hela natten utan att någon märker något... Det var värre förr, innan stormhattselixiret..." mumlar Remus.
"Vad hände då?" frågar Ellinore tyst. Remus suckar tungt.
"Du vet Spökande stugan? Den stugan byggdes för min skull när jag började på Hogwarts. Där låste jag in mig själv varje fullmåne så att jag inte skulle kunna skada någon... Men det var hemskt... Jag rev sönder och bet mig själv istället. Och hela huset, som du såg..." viskar han.
Det här förklarar SÅ mycket. Det var så ärren på hans kropp uppstått. Plötsligt hänger allt ihop.
"Vad fruktansvärt" säger Ellinore med sorg i rösten. Hon tar Remus hand över bordet.
Efter desserten sitter de och smälter maten en stund, mätta och belåtna.
Sedan promenerar de längs med gatorna. De möter ett par som går hand i hand, kvinnan skjuter en barnvagn framför sig. I vagnen ligger en baby i en sparkdräkt med öron på huvudet så att bebisen ser ut som en liten björnunge.
"Åh, vad söt!" utbrister Ellinore och stannar till. "Är det en pojke eller flicka?" Föräldrarna ler stolt.
"En pojke."
Ellinore gullar med bebisen en stund. Den är så otroligt liten och underbart söt!
De går vidare. Ellinore har ett fånigt leende på läpparna.
"Vill du skaffa barn någon gång?" frågar Remus försiktigt.
"Jag vet inte. Jag har inte funderat så mycket på det. Men antagligen." svarar hon obekymrat utan att märka Remus oro. "Vill du ha barn?" frågar hon. Remus svarar inte på en gång.
"Hur gärna jag än vill ha barn så känns det inte rätt... Risken finns att jag för vidare varulvsförbannelsen till barnet och det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för..." säger han med smärta och sorg tydligt skrivet över ansiktet. Ellinore tvärstannar.
"Vad är det för DUMHETER???" utbrister hon upprör.
"Du skulle bli en fantastisk pappa och våra... eller dina... barn skulle bli VÄRLDENS finaste! Och angående dina varulvsgener, se det som en gåva istället för en förbannelse! Du har ju förhöjd lukt, syn och hörsel. Och nu finns ju stormhattselixiret så det behöver inte vara så hemskt som det var för dig när du var ung. Dessutom är det inte särskilt ärftligt! Det är ytterst ovanligt att någon ärver varulvsgenen, för att bli varulv blir man oftast biten."
Remus tittar sorgset på henne. Det börjar droppa från himlen.
"Det där hittar du bara på... nästan inga varulvar skaffar barn eftersom risken är alltför stor. Ingen vill riskera att föra generna vidare. Och därför finns det ingen kunskap om varulvsgenens ärftlighet. Sedan är det få som ens vill bli tillsammans med en varulv... Vi är en utstött folkgrupp, hatad av många. Vem vill dela sitt liv med någon som mig?" säger Remus plågat. Det regnar mer nu men det bryr sig ingen av dem om.
"JAG vill det! Och du är inte utstött, du har ju hela Hogwarts, och Sirius..."
"Ja, jag har dig, och det är jag mer tacksam för än livet självt. Och Sirius. Men vilka andra? Ingen vill veta av mig. Att Dumbledore gav mig jobb är ett under, ingen brukar vilja anställa en varulv..." han tystnar och ser om möjligt ännu mer plågad ut. "Och hur blir det om vi två lever tillsammans? Ska det ligga på mitt samvete att göra dig till utstött också? Och om du vill ha barn... Du kan inte skaffa barn med mig och jag kan inte ta ifrån dig den möjligheten..."
Ellinore blir kall. Hans ord skrämmer henne mer och mer.
"Remus... Remus, lugn nu. Tänk inte på det där! Klart vi ska vara tillsammans! Allt kommer att lösa sig!" säger hon och försöker låta självsäker. Remus tittar sorgset på henne.
"Remus, jag älskar dig. Med våra förenade krafter övervinner vi allt! Det finns inget hinder som är för stort för oss två! Tillsammans klarar vi vad som helst. Men snälla, säg inte sådana saker. Det gör mig rädd. Få det inte att låta som att du ska lämna mig. Jag behöver dig i mitt liv! Jag älskar dig!" säger Ellinore och kan inte hindra paniken från att höras igenom. De står i regnet med droppande kläder och värkande hjärtan, allt deras hopp och alla deras drömmar en knivsudd från att gå i kras. Till slut tar Remus Ellinore i sin famn och håller henne hårt, borrar ner sitt ansikte i hennes hår.
"Jag älskar dig också. Jag älskar dig mer än något annat. Och jag kan inte leva utan dig. Jag borde låta dig gå, men jag är självisk. Jag vill spendera resten av mitt liv med dig." viskar han.
De håller om varandra en lång stund. Regnet faller tungt nu men det struntar de i. Sedan tittar Ellinore upp på honom och kysser honom. Han besvarar passionerat kyssen. Det pirrar och hettar i hela kroppen. Deras läppar och tungor smakar ivrigt på varandra. Hjärtat dunkar hårt och blodet dånar i ådrorna.
De två tillsammans är mer rätt än någonting i hela världen. Det är kärlek. Äkta, sann kärlek.