Förbjuden kärlek

Kapitel 27

Kapitel 27
Sommaren går.
Ellinore står med sin syster, mamma och pappa på perrong 9 3/4. Hogwartsexpressen står redo för avfärd, det glänsande, röda loket visslar, det är dags att kliva ombord. Röken ligger som ett dis över elever som knuffas och skuffas med koffertar och uggleburar, och föräldrar försöker säga hej då och få en extra kram innan deras barn åker iväg.
Sofia får syn på Alice och vinkar ivrigt.
"ALICE!" ropar hon glatt.
Alice rusar fram till dem och kramar först Sofia och sedan Ellinore.
"Vad härligt att se er igen! Har ni sett Fiona?" frågar Alice sedan.
Ellinore skakar på huvudet.
"Nä, inte än. Hur har din sommar varit?
Alice svarar inte, hon tittar på någonting längre bort.
"Titta vem som är där..." säger hon tyst och ger Ellinore ett pillemariskt leende.
Ellinore följer snabbt hennes blick. Remus.
De får syn på varandra.
"Vem är det? Är han en professor?" frågar mrs Dunhill.
Ellinore försöker låta bli att rodna men känner hur kinderna börjar hetta ändå.
"Ja." säger hon och försöker låta så neutral som möjligt.
"Är han bra?" frågar mrs Dunhill och blinkar.
"Jo, det är han väl..." mumlar Ellinore.
Sofia biter ihop tänderna hårt och Alice står och försöker låta bli att brista i skratt.
Till Ellinores förskräckelse börjar mrs Dunhill gå mot Remus.
NEJ VAD GÖR DU, vill hon skrika men går sakta efter istället med växande panik.
"Goddag, professorn. Vi har inte presenterats för varandra tidigare men jag förstår att du undervisar mina döttrar." Hon sträcker fram sin hand. "Dunhill." Remus ser samlad ut och skakar lugnt hennes hand.
"Lupin. Vad trevligt! Ja, jag har båda era döttrar i försvar mot svartkonster. De är mycket flitiga och begåvade båda två så det är kul att ha dem som elever." säger han och ler.
"Men vad roligt att höra! Ellinore sa just att hon tycker att du är en väldigt bra lärare också." svarar mrs Dunhill. Ellinore vill slå sig själv i huvudet, eller sjunka genom jorden eller bara försvinna. VARFÖR ska hennes mamma vara så pinsam hela tiden?
"Vad kul. Har du haft ett skönt lov, miss Dunhill?" säger Remus och vänder sig till Ellinore som rodnar igen.
"Jo tack, det har varit bra. Har du haft en trevlig semester, professorn?" frågar Ellinore oskyldigt.
"Det har varit en av de bästa på länge." Eller bästa någonsin. Ellinore blir varm inombords. Hon ser på honom med glittrande ögon. Mrs Dunhill ser från Ellinore till Remus.
"Det var trevligt att träffas. Adjö, professor Lupin." säger mrs Dunhill, ler och går tillbaka till resten av familjen och Alice.
"Adjö, mrs Dunhill, miss Dunhill." svarar Remus artigt.
Han utbyter en sista blick med Ellinore innan Ellinore följer efter sin mamma.
"Jag ska säga hej då till mina föräldrar, vi ses på tåget." säger Alice.
Tågvisslan tjuter igen, nu är det bråttom och folkmyllret på perrongen hetsar och skyndar ännu mer.
Mrs Dunhill lutar sig mot Ellinore och viskar.
"Är han inte rätt stilig, professor Lupin?" retas hon och blinkar med ett öga igen. Ellinore rycker till och rodnar ännu en gång.
"Är du inte lite förtjust i honom? Själv var jag förtjust i en lärare när jag gick på Hogwarts, han undervisade i förvandlingskonst... Det hände naturligtvis aldrig något mellan oss, men nog var han en fin man alltid..." fortsätter mrs Dunhill drömmande.
Mr Dunhill kramar Sofia och Ellinore, sedan kramar de sin mamma.
"Ta väl hand om er nu och plugga hårt, tänk på att det är sista året så ni måste fokusera på lektionerna och slarva inte med läxorna!" manar mr Dunhill.
"Men framförallt, glöm inte att må bra och ha KUL! Man är bara sjutton år en gång!" påpekar mrs Dunhill.
Koffertarna och uggleburen släpas ombord på tåget. Ellinore och Sofia vinkar en sista gång och kastar slängkyssar till sina föräldrar innan de börjar leta efter Alice och Fiona och en ledig kupé.
Tåget visslar en sista gång och rullar sedan sakta ut från stationen, det ökar farten och loket puffar små rökmoln, till slut försvinner tåget ur sikte. Snart är de på Hogwarts igen, för sjunde och sista året.