Bakom galler - Dante Lindhe

TRETTIOSJU

Axels perspektiv

Jag vaknade av en hög smäll, jag satte mig upp yrvaket. Två smällar till och jag fattade att det var pistolskott och de kom precis utanför. Jag sprang ut i all rummet och fick tag på en pistol. Noel och Valter var redan påväg ut genom ytterdörren, jag sprang också dit.

Jag kom ut och såg Dante slänga en pistol i marken och sedan storma in i källaren. Jag var tvungen att flytta på mig lite för att inte bli omkullvält. Jag kollade ut på den tomma gränden och sedan mötte jag Noels och Valters förvirrade blickar.

"Dante vad fan händer!" Hörde jag Greven fråga inifrån allrummet.

"Fucking David" svarade Dante sammanbitet.

Jag gick in med Valter och Noel efter mig. Dante satt i soffan med huvudet i händerna och Ludde satte sig bredvid honom.

"Sköt du honom?" Frågade Ludde, Dante skakade på huvudet.

"Sköt han dig?" Frågade jag och han skakade på huvudet.

Det var en konstig stämning i rummet, alla slog sig ner runt soffgruppen. Klockan var runt fem på morgonen och alla hade sovit för två minuter sen. Men jag lovar att alla är klarvakna nu.

"Vad ville han?" Frågade Noel.

Dante drog händerna genom sitt hår och tittade upp med mörk blick.

"Han ville berätta hur jävla mycket de pengar de tjänade på henne" sa han med hårt spända käkar.

Jag kände hur klumpen i min mage blev tyngre. Jag förstår fan inte hur Dante klarar detta, inte en till gång.

Ingen sa någonting, det var knäpp tyst. Och den konstiga stämningen blev inte bättre.
Tillslut så ställde sig Dante upp och gick hastigt mot dörren.

"Vart ska du?" Frågade jag när han gick förbi mig.

"Ta en facking cigg, okej chilla" mumlade han argt.

"Ta inte åt dig" sa Greven lugnt.

Det blev tyst igen, Marco nös.

"Okej någon måste gå ut och prata med honom" sa Fabian och avbröt tystnaden. Noel kollade på mig.

"Axel?" Sa han och höjde på ögonbrynen.

"Okej, tror han är irriterad på mig nu men visst"

"Han är inte irriterad på dig. Det är nog inte fan lätt nu och han vägrar ju komma och prata med oss. Så Axel testa bara" sa Carmelo.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. Jag var nervös, varför var jag nervös? Jag har inte pratat med honom sen han försvann igår kväll. Sen han var påväg att avsluta sitt liv. Vad fan ska jag säga till honom? Fan skärp dig! Du har känt honom nästan hela ditt liv!

Jag kom ut och såg han sitta på stentrappan han alltid sitter vid och röker. Jag satte mig ner bredvid honom.

"Du behöver inte komma ut och hålla koll på mig, du kan gå" sa han kort.

"Nej, Dante jag bara.."

"Nej, Axel! Vad hade du tänkt säga?! Fråga hur jag mår?? För jag ska säga dig jag har ingen jävla aning!! Okej bara dra.."

Han var arg. Eller egentligen tror jag han försöker hålla uppe någon fasad. Han har inte haft ögonkontakt med mig sen jag kom ut till honom. Det gjorde mig lite frustrerad.

"Dante, jag.."

"Axel! Helt ärligt. Inte nu!! Jag pallar inte! Bara låt mig va."

Tack till alla som läst världens sämsta kapitel <3