Bakom galler - Dante Lindhe

TRETTIOFEM

Ludwigs perspektiv

Jag hade ringt Marco och de andra och sagt att vi hittat Dante och att vi var på väg hem.  Jag satt i mitten bak i bilen och Axel körde nu. Jag tittade på Dante som inte sagt ett ord sen vi hittade honom. Ingen av oss hoppade på honom med massa frågor, än iallafall. Han satt bara där och kollade ut genom bilfönstret.

Det var så många känslor som bara ville rivas ut ur mig, men jag satt också tyst. Jag var arg. Fast jag viste att jag inte kunde vara arg på Dante, jag kan inte vara arg på Nicole. Jag kan inte vara arg på Noel, Carmelo eller Valter. Man jag kan vara arg på mig själv.

Dante är som familj för mig borde jag inte sätt att han mått såhär? Eller ja klart att jag sett att han mått skit, men såhär pass dåligt. Jag borde ha gjort någonting innan det blev så här. Fan, jag kunde ju ha gjort någonting! Iallafall någonting!! Fan. Jag borde..

"Ludde?"

Bilen hade stannat och alla hade hoppat ut utom Noel som satt bredvid mig.

"Ludwig"

"Ja?" svarade jag irriterat.

"Skyll inte på dig själv" sa han enkelt och la en hand på min axel.

Sen öppnade han dörren och klev ut. Jag följde med honom in där resten kramade om Dante. Jag satte mig på en stol och försökte att inte slå sönder något, andades djupa andetag.

Dante försvann in i vårt rum och Valter, Axel och Carmelo gick också till sina rum. Resten var ute i allrummet.

Jag gick till köksdelen och tog två glas som jag fyllde med vatten sen gick jag till sovrummet. Jag puttade upp dörren och såg Dante ligga i sängen på täcket men alla kläder på. Han stirrade bara rakt upp i tacket.

Jag satte ett av glasen på hans nattduksbord och satte mig i mig säng. Jag tog två stora klunkar och drog av mig jakan och skorna.

"Jag tänkte hoppa" sa Dante tyst.

Jag stannade upp, vad svarar man på det? Jag harklade mig.

"Vad fick dig att ändra dig?" frågade jag och kände hur dumt det lät.

"Ni" svarade han och satte sig upp.

"Att vi hittade dig?"

"Nej" svarade han och drack upp hela glaset.

Jag viste inte vad jag skulle svara och önskade nästan att de varit fler i rummet. Jag kollade in i hans ögon och försökte förstå.

"Jag vet fan inte hur jag skulle klarat mig om det var du som stod vid stupet, om du hade hoppat" sa han.

Hej, ett tag sen, ber om ursäkt. Snälla skriv om ni har någonting ni vill jag ska förklara om det är oklart! Puss på er ❤️