Bakom galler - Dante Lindhe

TJUGOÅTTA

Det var mörkt ute. Klockan var runt 21 och vi småsprang nu från bilarna till bilen vi förföljt den senaste timmen. Alla hade dragna, laddade pistoler som var riktade ner i marken när vi nu sprang mot bilen.

Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet när vi saktade in då vi såg hur bilen, som vi följt efter, stod mitt på vägen och passagerarna hade inte klivit ut än. Fuck, skulle vi behöva springa tillbaka till våra bilar om de fortsatte köra nu??

"Vad fuck händer??" viskade Noel som måste tänkt samma tanke som resten förmodligen också tänkt.

"Sssshhh" viskade Valter när dörrarna på bilen öppnades och de två männen hoppade ut.

Alla stelnade till om de vände sig om nu skulle de se hela vårat crew stå på vägen med laddade pistoler. De vände sig aldrig om utan stängde snabbt dörrarna och skyndade iväg. Nu började de svåra, att följa efter någon i en skog var redan svårt som det var. Men att så många som vi var skulle följa efter två män i en skog utan att bli upptäckta var definitivt svårare.

Alla tänkte nog samma sak då ingen sa något när vi började smyga så tyst som möjligt efter de två okända männen som skulle leda oss till David och förhoppningsvis Nicole.

Längst fram småsprang jag och Valter och plötsligt greps jag av panik, jag kunde inte andas.

Jag stannade tvärt och kände hur alla stannade upp och hur någon viskade någonting till någon och att en person tog tag i mig. Resten fortsatte bort i den mörka skogen mer uppfattade jag inte då det kändes som all jordens ångest attackerade mig. Jag kippade efter luft men det var omöjligt att få ner den i mina lungor. Jag skymtade till Noels långa hår när han tog ett stadigt grepp om min övar armar och satte mig så tyst som möjligt ner på marken.

Paniken började långsamt dämpas och jag kunde nu ta långsamma hackiga andetag, men ångesten lättade inte över bröstet.

"Dante hör du mig" viskade Noel låg och jag kunde höra den oroliga tonen och jag nickade.

"Är det okej? Vad fan händer?" fortsatte han i samma tonläge.

"Jag.. ja.." jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

"vi har inte tid. Kan du gå?" frågade han och visade ett långt snöre som han höll i ena handen.

"Ja" sa jag lite skärrad då jag inte häller visste vad fan som händer och Noel hjälpte mig upp.

Vi följde repet eller snarare en lång fiskelina som någon av de andra hade så vi kunde hitta dem mitt i den mörka skogen.

"Vad det än är vi kommer komma fram till vill jag bara säga att du måste prata med oss." sa Noel plötsligt och stannade upp och vände sig om.

Jag kollade frågande på honom.

"Du kan fan inte stänga oss ute, och om.. fan du måste bara prata med oss. Du vet att vi aldrig skulle skada dig. Vi, jag vill bara ditt bästa." sa Noel lågt nästan lite argt.

"Det kommer inte hända något ikväll" morrade jag argt med sammanbitna käkar.

"Nej det var inte det jag menade och det vet du"

Jag kände hur en tår trillade ner för min kind och Noel tog en steg fram och kramade om mig. Jag kramade tillbaka. Fan vad jag älskar dessa grabbar, vi är en familj oavsett vad.

Kommentera gärna konstruktiv kritik !
Hoppas alla har en bra vecka <3