Bakom galler - Dante Lindhe

TRETTIOÅTTA

Luddes perspektiv

Axel kom in och smällde dörren efter sig. Det gick inte bra, fan.

"Vad hände?" frågade jag.

Axel gav mig en arg blick, suckade och gick in till sitt rum. Jag förstod ju att det gick åt skogen men jag vill ju veta vad som händer. Så jag reste mig upp och gick efter Axel.

"Vad sa ni? Vad sa han?" frågade jag när jag stod i dörröppningen.

"Jag sa ba skit och han sa inte direkt något, typ att han inte behöver någon som håller koll på honom" sa Axel och gick sedan fram och stängde dörren framför ansiktet på mig.

"Vi behöver ju hålla koll på honom" sa jag.

Noel gav mig en hållkäftenblick, jag ryckte på axlarna.

"Hålla koll? Kanske snarare inte lämna ensam" sa Noel lite irriterat.

Jag var också irriterad, fan vad fuck händer ens? Jag tog en hoodie och slängde på mig den och började gå mot dörren.

"Tror inte du ska prata med honom nu" sa Valter.

"Jag ska inte prata" sa jag enkelt och gick ut.

När jag lät dörren slå igen bakom mig så tittade Dante upp. Jag möte hans iskalla ögon och gick mot honom.

"Ludde vafan! Helt ärligt jag pallar inte prata! Inte nu. Och ni behöver inte komma ut en och en som nån jävla audition! Jag pallar inte prata. Inte med nån" sa han högt och reste sig upp frustrerat.

"Jag ska röka" sa jag lätt och sträckte fram handen för att få cigg -paketet Dante höll i.

Han gav mig det och slog sig ner på sten trappan ingen. Jag tände min cigg.

Vi satt där ett tag, tysta och rökte. Solen var påväg upp. Jag var arg, men på vad viste jag inte. Hela grejen var så absurd.

"Jag har inte kunnat sova" sa Dante. Jag nickade.

"Asså inte som vanligt, att jag bara vaknar tidigt, utan verkligen.. jag kan inte sova."

Han kollade ner på sina händer sedan upp på mig. Hans ögon var så svullna och han såg så sliten ut. Han tittade snabbt bort igen och tog ett bloss från sin cigg.

"Jag får stress av det, att inte kunna sova och behöva vara medveten om vilket jävla helvete allt är. Jag sa det aldrig till dig igår kväll när du frågade mig om jag fortfarande har något som gör mig glad" han svalde och jag såg hur han kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

"Svaret är väl nej och jag ser ingen mening längre" han gnuggade sig i ögonen och fimpade ciggen.

"Ja vetefan" sa han och la huvet i händerna.

"Har du känt så innan Nicole också?" frågade jag och hoppades att han inte tog illa upp.

"Ja efter Sabina" en tår rullade ner för hans kind, han harklade sig.

"Och innan vi hamnade i häktet" sa han.

"Och när vi var där?" frågade jag.

"Nej.. då hade jag liksom ett mål. Något annat att tänka på. Att komma ut liksom" sa han och drog bort tåren med handryggen.

"Allt med Nicole var bara droppen och inget spelar liksom roll längre. Och det är inte det att jag inte tycker om er, det är bara.. ähhh jag vet inte själv. Ångest typ"

"Vist kan det vara ångest men.. fan jag vet inte. Jag, vi alla vill så gärna hjälpa dig" sa jag och la en arm om hans axlar. "Och vet du vad? Nu vet vi att Nicole lever och vi har ju ett mål. Du har ett mål. Vi måste få tillbaka henne" sa jag.

"Bara det inte blir som det blev sist" sa Dante och tog en djup suck.

"Det ska inte sluta så, jag lovar"

Ber om ursäkt för upp dateringen och det känns som det blir jävligt utdraget.
Kommentera gärna vad ni tycker!
Puss på er <3