Bakom galler - Dante Lindhe

TRETTIOTVÅ

(❌Vill bara varna för självmord och självmordstankar i denna del❌)

Jag. Jag vill inte mer.

Mitt liv har fan aldrig sett en ljuspunkt i mer än två sekunder innan ett åskmoln täckt den.

Jag. Jag orkar inte mer.

Nu står jag vid ett stup någonstans ute i en skog. Att hoppa, känna en sista adrenalin kick innan man dör, det är så jag vill avsluta. Äntligen få slut på allt, bara hoppa.

För vad finns det för mening?

Det var en vecka sedan natten vi hittade Nicole och en vecka sedan natten vi tappade henne lika snabbt. Först låg vi på och letade och letade de första dagarna, men inget spår av David. Jag var det sista som gav upp, eller ja kanske den första som ger upp helt på livet, men jag var den sista som gav upp hoppet om dig. Nicole.

Vi vet inte ens om du lever. Antagligen inte med tanke på sist vi såg dig. Utan kläder, sönderslagen och magrare än vad du var innan och med David.

Så vad finns de då för mening?

Ett liv där jag alltid är hög som ett hus så jag slipper tänka? Ett liv där jag ligger vaken varje natt med ångest ut till tåspetsarna? Ett liv där jag alltid känner tårarna på bristningsgränsen? Ett liv där jag aldrig kan älska någon utan att den blir ryckt ur händerna på mig? Ett liv utan dig?

Jag tror de andra hade börjat fatta de senaste dagarna. Nästan varenda kotte har försökt prata med mig, sagt att allt kommer bli bra tillslut. Det tror jag inte en sekund på. Och jag tror de börjar fatta nu med. Min mobil ringer hela tiden. "Gör inget" "stanna där du är" "svara för fan" "snälla Dante vi älskar dig" är bara några av smsen jag får.

Jag älskar ju fan er också, ni är de ända jag.. de ända jag haft.

Nicole, jag älskar dig. Jag önskar att jag sagt det, men det gör jag.

Men jag orkar inte mer, jag ska hoppa.

Jag känner hur mina tårar strömmar ner för kinderna och jag börjar andas snabbare och snabbare.

Hej då.

Jag hoppar nu.

Jag vill bara säga tack till alla som läser! TACK! ❤️ Puss på er ha en bra vecka!