○MAX○
Jag sätter mig hastigt upp i sängen. Jag har försovit mig. Snabbt rycker jag åt mig min mobil och inser att jag inte alls försovit mig. Det är lördag. Huvudvärken som fått mig att vakna gör mig smått irriterad på mig själv. Jag vet att jag inte kan hantera alkohol och jag vet att jag varje gång dricker alldeles för mycket. Jag kan inte hjälpa det det är bara som världens enklaste lösning just i stunden. Min blick går mot sidan av mig innan jag drar mina händer genom mitt hår. Smart. Då var vi här igen. Hennes blonda hår täcker den vita kudden och täcket ligger slarvigt över hennes midja. Jag stäcker mig och lägger täcket över hennes nakna överkropp innan jag smyger mig ut ur sovrummet. Just nu orkar jag inte ens tänka på vad som hände igår även om det är rätt uppenbart, istället går jag mot badrummet och stället mig under strålarna som regnar från taket. Länge låter jag vattnet värma mig innan jag kliver ut och drar på mig ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Jag torkar snabbt genom mitt hår med handduken innan jag hör hur något trillar från sovrummet. Jag släpper handduken som faller till golvet innan jag går in till sovrummet.
"Ehm, förlåt jag...ja." Säger hon och drar sin ena hand genom sitt hår. Jag öppnar dörren till min garderob och tar en svart t-shirt.
"Ingen fara...här." Hon tar emot tröjan och sätter på sig den innan jag sätter tillbaka klockan på nattduksbordet.
"Tack. Du vill säkert att jag går så jag ska bara ringa en taxi." Säger hon blygsamt och lägger en hårslinga bakom örat.
"Du gör som du vill, men du behöver inte stressa. Vill du ha kaffe?" Jag blir själv först chockad av vad jag just sa då jag helst annars vill att personen ska gå så fort som möjligt.
"Visst." Jag går ut i köket och sätter två koppar under espressomaskinen. Jag hör hur hon kommer in och sätter sig på en stol. "Fin lägenhet. Bor du här själv?" Jag sätter koppen framför henne.
"Tack...ja, den är lite stor för bara mig kanske men jag ska inte klaga. Vad heter du förresten?" Flinar jag vilket smittar av sig på henne.
"Elsa...och du heter Max eller hur?" Jag dricker lite av mitt kaffe och nickar.
"Ja, hur visste du det?"
"Jag hörde när din vän ropade på dig." Säger hon och tittar ut genom fönstret. "Du?"
"Ja."
"Jag vill bara säga att det som hände igår...jag brukar inte göra så, alltså gå hem med någon bara sådär." Hon tittar ner i sin kopp och rör om med skeden.
"Ångrar du det, för vi kan bara låtsas som att det inte hände." Hon skakar på huvudet och ser mig rakt i ögonen.
"Nej, jag ångrar ingenting. Gör du?" Jag skakar på huvudet.
"Nej." Hon höjer lätt på ögonbrynen och viskar något tyst för sig själv. Jag vet precis vad hon tänker. "Om du är orolig kan jag bara säga att jag inte brukar sitta och dricka kaffe med ja...du fattar." Hon flinar.
"Så jag ska känna mig speciell då eller?" Säger hon och ställer sig upp innan hon går mot mig. Jag förstår inte själv varför och känslan som hon ger mig är främmande för mig.
"Kanske." Säger jag och snurrar på stolen. Hon ställer sig mellan mina ben och tittar mig djupt i mina ögon. Det kanske är det som är så annorlunda, hon är inte rädd för att möta min blick.
"Jag måste gå." Säger hon och går ännu närmre mig.
"Säkert?" Hon nickar och jag kan inte längre hålla mig. Jag kysser henne och lägger mina armar om hennes midja. Hon kysser mig tillbaka innan hon drar ifrån.
"Helt säker." Hon går ut från köket och försvinner in i sovrummet medan jag väntar vid hallen. "Fint piano." Säger hon och tittar bort mot flygeln som står vid fönsterväggen i vardagsrummet. Jag tittar frågande på henne innan jag ler smått.
"Tack." Hon blinkar med ena ögat innan hon ler och försvinner ut genom dörren.
