○MAX○
"Vill du ha något?" Frågar jag Ryan som står i hallen och tar av sin jacka innan han kommer in till köket.
"Nej, det är bra..." Säger han med en fundersam röst. Jag har låtit alla Elsas saker ligga framme. Några av hennes par skor står i hallen, även några jackor. I köket ligger hennes böcker och i vardagsrummet vet jag att hennes rosa luvtröja ligger slängd på soffan, i badrummet står några sminkartiklar och någon parfym. På något sätt känns det enklare att säga det om han får märka det själv först. Jag är feg, jag vet det men bara för att vet exakt vad han kommer säga när jag berättar hur saker ligger till. Jag vänder mig mot honom och ser hur han tittar mot skolböckerna. Han lyfter upp matteboken och tittar sedan på mig med höjda ögonbryn. "Vad är detta?" Jag känner hur jag nu ångrar mig. Han kommer tycka att jag är helt dum i huvudet, vilket jag kanske är men han kommer inte förstå mig.
"Ja...du vill inte ha kaffe?" Frågar jag innan han skakar på huvudet.
"Vems är grejerna i hallen? Och detta?" Jag lägger armarna i kors innan jag tittar ner mot mina skor.
"Hon heter Elsa."
"Vänta, du har skaffat flickvän och jag vet inte detta för att?"
"Hon är inte min flickvän...hon är en tjej som jag tycker om, mycket." Jag ser i ögonvrån hur han lägger ner boken och sedan sätter sig ner.
"Okej...Max, jag är glad för din skull men jag känner dig. Vad är problemet?"
"Vad menar du?"
"Hade det inte funnits något problem hade du inte dolt detta." Jag tittar på honom och suckar innan jag sätter mig ner och fastnar med blick på ett halsband Elsa alltid bär som hon förmodligen glömde ta på sig i all hast imorse då vi båda försov oss.
"Hon är 19." Säger jag och tar halsbadet i min hand utan att möta hans blick. Jag vill inte se hans reaktion. Allt jag gjort och alla val jag tagit i mitt liv har blivit bemött med negativitet och jag vill inte höra det längre. Speciellt inte om detta.
"Vad sa du nu?" Hans tonläge är svårt att tyda men jag skulle gissa på att han just nu hoppas att han hörde fel. "Är hon 19 år?"
"Ja."
"Vänta, Max...hallå hallå, vänta nu. Du kan inte vara tillsammans med en tjej som är tio år yngre än dig. Om fem år absolut inga problem men nu, Max det ser inte bra ut. Hon har inte slutat skolan än och du är snart 30." Säger han med en skämtsam ton.
"Det där är inget problem." Han fnyser och tittar på mig som att något är roligt.
"Nej, nej men abolut. Om inte detta är ett problem? Säg något som är det då, för jag kan inte tänka mig något som är mer problematiskt än att du dejtar en nittonåring."
"Mr Winter..." Han drar ihop ögonbrynen och ser nu istället förvirrad ut.
"Ja, din chef? Eller?" Jag nickar och fastnar med blicken i bordet.
"Ja."
"Ja?"
"Det är hennes pappa."
"Gör fucking slut." Säger han och tittar seriöst på mig när jag möter hans blick. "Max, du måste avsluta detta och det är nu. Fattar du vad som står på spel, är du helt fucking dum i huvudet?" Han flinar och skakar på huvudet. "Hur länge har detta pågått?"
"Tre månader kanske."
"Har du gått och blivit hjärndöd eller? Vad fan är det med dig? Du måste göra slut, du har inget val."
"Och vem fan bestämmer det?" Säger jag och blir själv chockad över mitt tonläge.
"Vadå bestämmer? Det är inte frågan om vem som bestämmer det är frågan om vad du vill ska hända. Du har blivit erbjuden en fucking VD:tjänst, ditt jobb har alltid gått i första hand, har du kämpat i såhär många år för att bara låta det försvinna?"
"Ni alla, speciellt du! Pratar alltid om hur mycket jag jobbar och att jag bör fokusera på något annat som gör mig glad, nu gör jag ju det och då är det fortfarande inte bra? Jag skiter i vad du tycker. Hon är den enda som inte fucking kommenterar mitt arbete. Om jag råkar komma sent då och då, går inte hon i taket så som ni eller någon annan gör. Hade hon tyckt det var jobbigt så hade det framgått för länge sedan med tanke på att jag inte ens hann ha mitt jobb en vecka innan både ni och mitt ex började bli förbannade på mina jobbtider. Jag vet att det inte ser bra ut, jag vet att det är fucking sjukt att hennes pappa är min chef och jag vet hur mycket jag kämpat för denna tjänsten...." Jag avbryter mig själv och skakar på huvudet innan en suck lämnar mina läppar.
"Men?" Hans tonfall ändras och han sänker axlarna.
"Du förstår inte." Säger jag och tittar på honom med en tom blick innan jag tittar ut genom fönstret.
"Jag förstår mer än du tror, jag ser mer än du tror. Max, vi har varit vänner så länge, du behöver inte säga något för att jag ska fatta. Du och Sophie...tror du inte jag såg hur du kämpade för att det där skulle funka och tror inte du att jag gjorde allt för att få se min vän glad igen. Precis så som du gjorde för mig. Jag vet att du varit rädd för att bli kär och jag är glad för din skull men jag vill inte att du ångrar dig för tyvärr har du satt dig i en position där du inte kan få både kärlek och ta det sista steget till din dröm. Du måste välja. Det ena kommer att utesluta det andra. Du kan inte ha ett hemligt förhållande och du kan inte vara tillsammans med din chefs dotter."
"Jag vet. Men jag vet inte hur jag ska tänka. Min hjärna är fucking kaos och jag får panik."
"Är du kär i henne?" Jag tittar på honom och blir helt tyst.
"Jag vet inte hur jag ska tänka för allt är bara en sån jävla röra."
"Max, är du kär i henne?" Jag tittar ner i bordet och på halsbandet som jag fortfarande håller i min hand innan jag nickar.
"Ja."
"Då vet du vad du ska välja."
-Förlåt... Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
