7.

501 18 3
                                    

○ELSA○

"Ska ni med till den nya restaurangen ikväll?" Jag tittar upp från min telefon och vet inte riktigt om jag ska ljuga och säga att jag lovat att vara med på en viktig middag med mamma och pappa...eller om jag ska säga som det är. Jag ska träffa Max, han som jag följde med hem på min födelsedag. Han som jag inte vet något om. Han som jag verkligen inte vet något om, inte efternamn, inte jobb, inte familj, ingenting...jag vet ingenting. På något sätt känns det däremot lite skönt. Att få lära känna någon helt ny helt utan att ha hört åsikter om något eller från någon.

Alla tjejerna säger att de följer med och diskuterar om att det är en jättebra ide då maten där tydligen ska vara fanatisk. Jag vet, för jag var där med mamma och pappa...maten är inte helt fantastisk, det är mat. Som är som precis vilken annan mat som helst, bara att allt kostan 14 gånger än på ställen där man inte marknadsför sig som alla kändisars stammisställe.

"Jag kan inte..." Säger jag då jag inte riktigt bestämt vad jag ska säga än. De kommer få reda på det tillslut det förstår jag ju också men vill jag ta en halvtimmes diskussion om det nu eller vill jag vänta, skjuta upp det och få en diskussion på tre timmar istället?

"Vad ska du göra?" Frågar Abby och höjer på ögonbrynen.

"Jag ska...eller, ja jag ska träffa en person." Andrea flinar och lägger ner sin mobil på bordet.

"Men gud, ska du träffa honom?" Jag tittar på de några sekunder innan jag nickar och harklar mig,

"Ja..."

"Du må-."

"Men! Vi ska inte prata om det...inte förrän efteråt när jag vet hur allt gått. Okej?"

"Och varför inte?"

"För att jag inte vill spekulera, jag vill bara träffa honom sen kan vi prata om det i 20 år om ni vill. Snälla?" Andrea nickar och lägger armarna i kors med ett svagt leende på läpparna.

"Gå inte och skaffa pojkvän bara." Jag knuffar till henne och skrattar innan vi alla reser oss upp då klockan ringer, dags för lektion. Äntligen. Helst vill jag bara att allt ska gå fort så att jag kan komma hem och slippa alla situationer där jag eventuellt måste prata om att jag ska träffa en kille.

-

"Vill du ha ett glas?" Säger han och tittar på den stora hyllan med vin. Jag nickar innan han tar ut en flaska.

"Visst." Han tar ut två vinglas och håller upp innan han sätter sig mitt emot mig.

"Så, välkommen hem till mig...igen." Jag flinar och kan inte låta bli att titta på honom, något som är jobbig för jag kan inte sluta.

"Tack. Så, berätta om dig själv då?" Säger jag och tar vinglaset i mina händer.

"Vad vill du veta?"

"Allt."

"Okej." Börjar han och tar ett djupt andetag innan han möter min blick. "Jag kommer från början från New Jersey, jag har en lillebror som bor kvar där hos mamma och pappa. Jag vet inte vad jag ska säga...jag jobbar inom finansbranschen och trivs jättebra med det, även om det är långa dagar och mycket att göra. Tränar ganska ofta typ...ja jag suger på detta som du märker." Jag drunknar nästan i hans blå ögon och är tvungen att skärpa mig när han slutar prata.

"Nej, det låter bra. Finansbranschen sa du?" Han nickar och tittar fundersamt på mig då jag förmodligen ser lite frågade ut.

"Ja, precis."

"Kul...samma som min pappa och jag i framtiden." Säger jag och får smått panik av att jag sa så. Jag vill inte att han börjar fråga om vad han heter med risk att de möjligen träffats. Det slår mig samtidigt att han måste vara mycket äldre än mig med tanke på att han inte pluggar utan är klar, dessutom jobbar och det skrämmer mig lite.

"Din pappa är finansman?" Jag nickar och tittar ner i mitt glas för en sekund innan jag dricker lite och lägger en bit av min lugg bakom örat.

"Ja, typ... Mer då? Hur gammal är du?" Han skrattar lite och tittar på mig med tindrande ögon.

"Ja du, för gammal...din tur att berätta om dig." Jag kan inte säga att jag går i skolan. Det går inte, men jag kan inte heller ljuga.

"Okej, jag gör inte alls mycket om dagarna. Jag umgås mycket med mina tjejkompisar, festar lite för ofta...gymmar ibland. Jag bor hemma och är ensambarn med föräldrar som jobbar konstant så det är nästan som att bo själv." Ler jag och tar ett djupt andetag medan jag tänker på om jag ska säga det eller inte. Jag reser mig upp och går fram till honom. "Kan vi inte bara börja där vi slutade sist?" Jag ställer mig mellan hans ben och placerar min hand vid hans nacke.

"Gärna för mig." Säger han och drar min närmre sig.

"Det är någonting med dig som jag inte kan förklara." Säger jag och känner hans läppar nuddar mina.

"Jag har känt dig i en halv minut och du gör redan mig lite smått galen." Ett leende spricker upp på mina läppar innan de träffar hans.

"Jag vet att detta kan förstöra allt men jag måste vara ärlig." Mumlar jag medan jag lämnar kyssar ner för hans hals. Jag möter hans läppar i ännu en kyss innan jag knäpper upp knapp efter knapp av hans skjorta.

"Vadå?" Säger han och lämnar några kyssar över min käke.

"Hur gammal är du?" Frågar jag samtidigt som jag inte kan låta bli att njuta av hans läppar mot min hud.

"29." Svarar han vilket får min mage att vända sig ut och in. Han är 10 år äldre än mig. Han ställer sig upp och lyfter upp mig. "Du då?" Säger han oberört och kysser mig ner för min hals innan vi helt plötsligt är i sovrummet och han slänger ner mig på sängen. Han tar av sig sin skjorta innan han sätter ner sin hand i sängen och tittar på mig med en glödande blick.

"19." Han flinar och drar ihop ögonbrynen.

"Är du seriös?" Jag tar tag om guldkedjan som hänger runt hans hals och drar honom närmre mig.

"Ja. Säg inte att du ska be mig gå nu?"

"Som att jag skulle låta dig gå nu. Vi tar det där sen." Säger han innan han kysser mig ner för min hals. "Jag köper en ny." Mumlar han och utan att jag hinner reagera river han sönder min t-shirt och fortsätter att lämna kyssar ner för min mage innan han knäpper upp mina jeans.

Han vet definitivt vad han sysslar med då jag aldrig njutit så som jag gör nu och jag kan inte avgöra om allt bara blir lite mer spännande av att han faktiskt är äldre. En sak som är klar är att jag inte kommer låta detta rinna ut i sanden vid första laget. Jag måste veta vem han är, allt. Ingen har någonsin fått mig att känna såhär...och det är dock något jag redan vet.


-Kommentera för uppdatering och glöm inte lämna en like-

HjärtslagWhere stories live. Discover now