○MAX○
Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att har panik. Jag vet inte vad jag ska göra nu eller hur jag ska tänka. Allt blev precis hundra gånger så komplicerat samtidigt som vissa saker faller lite på plats. Självklart har jag funderat över varför Elsa mått som hon gjorde de senaste veckorna. Hon har spytt, varit trött, allmänt känslig och kunnat gråta ena sekunden för att sedan bli arg. Jag förstår dock inte hur jag inte någon gång lagt en tanke på att detta kanske skulle kunna vara orsaken. Kanske för att jag inte ville att detta skulle hänt. då det är det absolut sämsta som kunde hänt just nu.
"Säg något." Jag sliter min blick från fönstret och sväljer hårt.
"Jag vet inte. Jag står bakom dig vad du än vill göra men..."
"Men?"
"Men detta var kanske det sista som vi behövde."
"Du vill inte ha det?"
"Det är inte så jag menar...jag vill, såklart att du ska vara mamma till mina barn och det är klart jag vill att vi en dag blir en familj men...kanske inte nu. Jag menar bara att situationen, du och jag, inte kommer att vara särskilt uppskattad bland en hel del människor som det är." Hon torkar en tår från sin kind och sluter sina ögon för en sekund.
"Jag vet inte om jag pallar mer alltså. Jag orkar inte." Jag drar in henne mot min famn och kysser hennes panna.
"Vi löser det."
"Hur ska vi lösa det? Det är knappt det går att berätta att vi ens är tillsammans, du sa ju det själv."
"Ja, jag vet men om du vill behålla det så är det så det får bli. Vad ska jag göra? Jag tänker inte lämna dig och jag kan inte tvinga dig till någonting. Det är din kropp och du bestämmer vad du vill göra."
"Jag vet inte vad jag vill."
"Jag står bredvid dig vad du än väljer."
För hennes skull försöker jag att hålla tillbaka det jag egentligen vill säga. Jag vill ha en familj med henne en dag som jag sa men jag vill inte det nu. Jag vill inte att detta ska bli ett problem, jag vill inte att mitt eller hennes första barn ska vara ett problem för någon men det är bara det som kommer hända just nu. Hennes familj vet inte om att vi är tillsammans och dagen hennes pappa får reda på det kommer inte han att varken gilla mig eller acceptera vårt förhållande. Ska han då också få reda på att han ska bli morfar. Jag tror inte att han hade uppskattat det och jag vill verkligen inte att det är så någon ska känna dagen vi berättar att vi ska bli föräldrar. För att inte tala om mina föräldrar. Har inte min mamma dödat mig innan så hade hon nog skjutit mig om hon fick chansen ifall jag berättade att jag ska bli pappa och mitt barns mamma är en tjej som hon inte vetat om, fått träffa eller ska få träffa för den delen.
"Jag ska bestämma mig men jag måste tänka och tills dess säger vi inget om oss till mina föräldrar." Jag tittar på henne och vill inte men måste säga det.
"Du får ta all tid du behöver såklart men jag måste meddela om jag vill ha det där jobbet om två veckor." Säger jag försiktigt.
"Två veckor?"
"Ja."
"Okej. Jag lovar att jag ska bestämma mig innan dess." Säger hon och tar min hand. "Men jag vill inte göra detta ensam, vare sig jag behåller det eller inte."
"Du kommer aldrig att vara själv. Jag finns här och jag kommer finnas här så länge du låter mig få vara det."
-Tråkigt kapitel kanske men ja, förlåt det har varit tufft den senaste tiden-
KOMMENTERA FÖR UPPDATERING, GLÖM INTE LÄMNA EN LIKE
