○ELSA○
Jag stänger dörren och hör hur Max pratar i telefon. Jag släpper ner min väska på golvet och struntar i att ta av mig min jacka utan går mot hans kontor där det låter som att han befinner sig. Försiktigt tittar jag in och ser att han står där och verkar inte särskilt glad. Jag lutar mig mot dörrkarmen och tittar på honom som börjar att avsluta samtalet.
"Ja! Jag har sagt ja hundra gånger nu vad är det du inte förstår?" Han blir tyst och skakar på huvudet medan han drar sin lediga hans över sitt ansikte. "Mamma! Tack det räcker jag har sagt att jag ska. Ja, hejdå!" Han släpper irriterat ner sin mobil på skrivbordet innan jag går in och ställer mig bakom honom. Jag virar mina armar runt honom och vilar mitt huvud mot hans rygg.
"Hej." Säger jag innan han vänder sig om och drar mig mot sitt bröst.
"Äntligen, jag började tro att du inte skulle komma."
"Som att jag skulle vilja missa en minut med dig." Han kysser mig och ser in i mina ögon. "Vem var det du pratade med?" Han suckar och skakar på huvudet.
"Mamma. Hon vill att jag ska komma nästa helg för att jag inte hälsat på. Förmodligen är det något hon har att säga för annars hade hon inte tjatat såhär om att jag ska komma."
"Jag tycker att du ska åka." Han ler snett och spärrar upp ögonen skämtsamt.
"Jag tror inte jag har något val...tyvärr. Hur har du haft det idag?"
"Bra, jag är så trött bara, jag vet inte vad det är med mig. Jättekonstigt."
"Har du spytt mer?"
"Nej nej, inte alls. Jag är bara trött. Själv då?" frågar jag medan vi går in mot köket.
"Jag berättade för Ryan om dig. Jag var tvungen, han hade kommit på det. Dessutom är dina grejer lite överallt i detta hemmet och det känns fel att gå och gömma undan allt bara för att det kommer hit folk. De känner inte din pappa eller någon i din närhet för den delen så jag är inte orolig." Jag ler och tar hans hand.
"Det var bra gjort. Du ska göra vad som känns bra för dig."
Han drar med mig till terrassen där solnedgången sakta börjar krypa fram.
"Sen gjorde jag en till grej." Jag sätter mig bredvid honom och höjer på ögonbrynen. Vad har han gjort. Jag ska erkänna att jag bli smått nervös men försöker mitt bästa för att inte visa det.
"Vi pratade och såklart blev han inte överlycklig men sa ändå saker som jag tänkt en del på och som lett mig fram till svaret på en av mina frågor. Jag vet inte om det är samma svar som du har eller kommer komma fram till men jag vill att du ska veta. Såhär...jag är bra på mitt jobb, om det är tillåtet att ens säga så för att inte låta för självgod. Jag vet att mina chanser att nå mitt mål inte tar slut här...eller så gör de det men då får jag bara leta efter nya mål. Din pappa är min chef. Ryan sa, jag förstår och har sedan jag fick veta det förstått att jag inte kan vara tillsammans med min chefs dotter. Det förstår du säker också att det inte hade funkat. Jag har gått bakom hans rygg och han litar på mig till 100%. Jag kan inte ha det på mitt samvete." Jag sväljer hårt och lossar mitt grepp om hans hand men hinner inte dra mig undan innan han tar tag i den igen. "Jobb är mitt minsta problem. Pengar är mitt absolut minsta problem. Jag kommer inte vara i närheten av att förlora mitt hem för jag har jobbat så hårt i alla dessa åren och det är verkligen inte så att jag inte kan få ett nytt jobb. Det första problemet är att jag inte kan vara med dig för att jag som sagt inte under några omständigheter kan vara tillsammans med min chefs dotter. Det andra problemet är att jag inte kan hitta någon annan som du. Det finns ingen som du. Det finns absolut ingen som gör mig hel, förutom du. Jag måste välja, du sa det själv och jag vill inte förlora varken mitt jobb eller dig men jag kan få ett nytt jobb imorgon. Däremot kan jag inte hur mycket jag än letar hitta någon som är bättre än dig för mig." Jag sitter tyst framför honom och får inte riktigt grepp om vad han precis sagt.
"Vänta. Du...är du seriös nu?" Han nickar och väntar förmodligen på mitt svar som jag inte får fram. Jag blir helt varm i kroppen och ett leende smyger sig fram på mina läppar.
"Jag älskar dig. Jag är jävla kär i dig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har väntat hela mitt liv på en känsla som denna och inte förstått vad människor pratar om när det babblar om känslor hit och känslor dit men nu förstår jag det. På dessa månaderna har du vänt upp och ner på varenda känsla jag har. Du är det bästa som hänt mig."
"Du ångrar dig inte nu va?" Säger jag och kan inte kontrollera tårarna som nu rinner ner för mina kinder. Han flinar och tittar på mig med det finaste leendet jag vet.
"Nej."
"Nej, bra för nu blir du aldrig av med mig och jag kommer aldrig släppa dig. Du är min första riktiga kärlek och jag äskar dig."
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
Eventuella stavfel och konstiga meningar kommer rättas till. This bitch is too high to careee atm. Oki bye
