○ELSA○
Jag lutar mig mot badrumsväggen och tittar upp på Max som sätter sig på huk framför mig.
"Hur mår du?" Frågar han och tar min ena hand vilket får mig att le.
"Bra."
"Bra? Du spydde precis för andra gången."
"Jag mår bra, jag stressad. Det är inte första gången. Jag blir illamående när jag är stressad."
"Du är inte sjuk alltså?" Jag skakar på huvudet och reser mig upp.
"Nej. Jag mår bra." Han drar in mig i en kram innan han kysser min panna. "Jag är bara trött."
"Vi tar det lugnt ikväll. Vill du ha ett glas vin?" Jag nickar innan vi går in mot köket och jag tänder en cigarett. "Rött eller vitt?"
"Rött." Han sätter ett vinglas framför mig innan han häller upp och gör sedan detsamma till sig.
"Hur går det med skolan?" Jag suckar och tar ett bloss av min cigarett.
"Prata inte ens om det. Jag ligger efter i psykologin och franskan...jag vet inte men det är lite ditt fel." Han flinar och drar ihop ögonbrynen.
"Mitt fel? Hur kan det vara mitt fel?"
"Du får mig ur balans." Han ler och tänder även han en cigarett innan han fastnar med blicken på mig.
"Jag får väl sluta med det då."
"Helst inte. Själv då, hur går jobbet?"
"För bra. Det kunde inte gått bättre." Jag märker hur han inte vill prata om det och tittat på fotot som hänger på kylen.
"Är det din bror?" Han tittar på fotot innan han nickar och ler snett.
"Ja." En stund går i tystnad innan han suckar och tittar på mig. Han har inte berättat något om sin familj medan jag berättat allt som finns att säga om min. Han vet att jag vill veta allt om honom och jag vet en hel del men inte allt. "Han heter Felix och är 20 år. Han bor hemma hos mamma och pappa och sportar en hel del när han inte umgås med sina vänner. Jag skäms för att vi inte har så bra kontakt längre...det är mitt fel och jag önskar varje dag att jag inte lät andra saker som hänt i familjen gå ut över honom, något det alltid lyckas göra. Han har alltid hamnat i kläm och han har inte haft det så lätt...inte jag heller för den delen men..." Han sväljer hårt och tittar ut genom fönstret.
"Du behöver inte." Säger jag men får ingen respons på några sekunder innan han fortsätter.
"Mina föräldrar ville att jag skulle bli läkare som mamma eller ingenjör som pappa, helst läkare då men jag ville inte det. De pressade mig väldigt hårt i hela skolgången, jag fick inte lämna huset om mina läxor och uppgifter var klara, efter det skulle jag spela fotboll i vilket de hade bestämt åt mig, sedan skulle jag spela tennis och piano nästan alla dagar i veckan, något jag inte heller ville. Jag hade ingen fritid och ville jag ha någon, träffa kompisar och gå på fester eller bara göra något annat än det som de ville så fick det bli när de inte visste om det. Jag smög ut på natten och såklart kom de på mig ett antal gånger...massa gånger, vilket bara ledde till katastrof..." Han blir än en gång tyst och harklar sig nu innan han tittar ner i bordet.
"Max, du måste inte."
"Jag fick straff efter straff och det blev värre för varje gång..." Han sväljer hårt och börjar snurrar fram och tillbaka på stolen samtidigt som hans händer lätt börjar att skaka. Han tänder sin andra cigg och fyller på sitt glas med vin innan han fortsätter. "Jag gjorde det värre för mig själv fattar jag nu i efterhand men jag var ung. Efter varje straff gjorde jag något värre än det jag blivit straffad för. Om jag inte krockade pappas bil så struntade jag i att komma hem på några dagar, om det inte var det så slängde jag mammas dator genom fönstret, annars söp jag ner mig, kom hem med droger, rökte på i huset, förstörde båten, tatuerade mig fast att jag verkligen inte fick...ja...jag gjorde väl allt för att testa hur långt jag och de kunde gå. Pappa var aldrig lika hård som mamma, eller han var hård men man kunde prata med honom. Det går inte med mamma. När jag sa att jag skulle plugga ekonomi och flytta så slängde hon ut mig nästan direkt. Sen Felix...han fick aldrig någon uppmärksamhet, inte om det inte handlade om att han skulle få presentationer om vad han skulle göra, vad han förväntades göra och vad han inte fick göra. Han var ganska tyst hemma och då mamma och pappa hade fullt upp med att försöka få kontroll över mig hamnade han i bakgrunden. Mamma hatar mig och det vet jag, hon tycker väl om Felix men hon orkar inte vara mamma längre eller något. Ibland känns det som att hon inte vill ha honom men när vi var små var han den av oss som fick friheterna och än idag är han den som hon, om hon nu gör det, pratar om till andra...hon skulle inte få för sig att ens nämna mig. Han satte sig aldrig emot henne och det gör han fortfarande inte vilket gör mig orolig då jag inte vill att han ska stanna upp sitt liv eller leva det för varken henne, pappa eller någon annan än för sig själv. Jag försökte flera gånger få Felix att flytta hit, hem till mig men han fick inte det. Mamma är bara konstig, iallafall när det kommer till Felix. Hon vill inte ha honom men hon älskar honom, hon vill att han flyttar ut men samtidigt låter hon inte honom göra något som inte passar henne. När det kommer till mig är det enklare...hon hatar mig, har alltid gjort och kommer alltid att göra."
Han tittar upp på mig med en blick som gör ont innan jag ställer mig upp och går fram till honom.
"Jag älskar dig, har gjort sedan jag drunknade i dina ögon för första gången och kommer alltid att göra."
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
