○ELSA○
Jag titta Abby som hysteriskt försöker förklara för mig Victoria, Andrea och Mia varför hon och killen hon är intresserad av inte längre pratar. Jag försöker mitt bästa för att höra vad hon säger men det det går inte jättebra. Inte heller har jag berättat om vad som hände för några dagar sedan. En suck lämnar mina läppar innan jag drar mina händer genom mitt hår och slår igen boken framför mig.
"Vad är det?" Andrea tittar frågande på mig vilket gör mig smått stressad.
"Inget, jag...jag tror att jag ska gå hem." Mia tittar på den stora klockan som hänger på väggen och sedan tillbaka på mig.
"Vi slutar inte förrän om tre timmar, du vet det va?" Jag sväljer hårt och lägger ner mina grejer i min väska.
"Ja, jag vet det. Men jag...mår inte bra." Jag reser mig upp och känner hur jag bara måste få luft typ nu för att inte kräkas. Snabbt går jag genom korridoren och lutar mina händer mot mina knän när jag kommer ut. Jag tar några djupa andetag och känner sedan en hand på min axel. Jag rätar på mig och gör allt för att hålla tillbaka mina tårar. Andrea står nu framför mig med blicken mot två elever från klassen under oss och väntar tills de försvunnit innan hon tittar tillbaka på mig.
"Hur är det?" Jag lägger armarna i kors och fundera på om jag ska säga något då hon tydligt var ganska emot mig och hela "Max-situationen".
"Bra." Säger jag bara och tittar ner i marken.
"Är du sjuk?" Min blick möter himlen för en sekund innan jag skakar på huvudet.
"Nej. Jag mår lite illa bara. Jag tror jag bara måste hem och vila tankarna lite."
"Du mår illa?"
"Ja?"
"Du mår aldrig illa? Du är typ den enda personen jag känner som knappt ens spyr på fyllan."
"Okej?"
"Vad är det egentligen?"
"Men, jag mår bara inte bra...kan jag få gå nu?" Hon släpper ner sin väska på marken och tittar seriöst på mig.
"Du är inte gravid va?"
"Nej Andrea, jag är inte gravid."
"Vad är det då? Som du inte berättar?"
"Okej! Men då får du inte säga något till de andra och döm mig inte...tack." Hon spärrar upp ögonen och höjer lite på ögonbrynen.
"Okej."
"Pappa är typ Max's chef..." Säger jag tyst och biter mig i kinden medan jag drar spetsen av min sko fram och tillbaka i gruset.
"Vänta...vad sa du nu? Är Mr Winter din pojkväns chef?"
"Han är inte min pojkvän! Och ja."
"Elsa?!"
"Jag vet...jag vet."
"Du fattar nu att du inte kan fortsätta med honom?"
"Sluta. Jag vet ingenting, min hjärna är mos och jag vet inte vad eller hur jag ska tänka?"
"Du gör som du vill, eller ni, kanske jag ska säga. Men du förstår nog att den här killen du har kommer få ta så jävla mycket skit. Du är tio år yngre än honom, dessutom är din pappa hans chef? Jag vet inte om du hör hur det låter? Din pappa kommer att slå ihjäl honom."
"Jag vet."
"Så du vill utsätta honom för det?"
"För vad?" Det känns verkligen som att hon försöker lägga allt på mig och få det att låta som att jag på något sätt vill skada honom.
"För att bli skadad? Vad tror du själv kommer att hända?"
"Sluta...bara sluta!" Jag tar ett djupt andetag och tittar på henne. "Inte ett ord om detta till någon." Säger jag innan jag vänder mig om och går.
Jag tittar på min mobil och ser att jag har ett missat samtal från pappa. Jag trycker på hans namn och bara några signaler hinner gå innan han svarar.
"Hej, pappa." Säger jag och går över gatan.
"Hej, hjärtat. Är du i skolan?"
"Nej, jag har slutat."
"Okej, du...mamma svarar inte, Logan är på andra sidan stan för att ordna ärenden och jag har en pärm hemma med viktiga papper som jag glömt att ta med mig. Skulle du kunna hämta den och komma till kontoret med den? Du kan ta mitt kort efter om du vill och gå och köpa något till dig som tack för att jag fick ta lite av din tid." Jag flinar och vinkar in en taxi.
"Nej pappa, det behövs inte. Jag är där om en halvtimme."
Pappa ber mig aldrig om saker så när han gör det, måste jag säga ja. Det är inte riktigt rättvist av mig om jag skulle säga nej. Jag vet att Max är på kontoret och jag vet att jag kanske kommer bryta ihop någon gång när jag ser honom. Hela situationen är så frustrerande och jobbig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte heller om denna eller nästa är sista gången vi ses. Tanken skrämmer mig, att han skulle komma fram till att han inte vill ha mig. Jag har aldrig blivit hjärtekrossad så jag vet inte hur det känns och hur ont det gör men jag orkar inte ens föreställa mig. Tanken av att han skulle komma fram till att han vill ha mig ändå är även den läskig. Hur ska det funka, hur ska vi göra? Det enda som någonstans känns säkert är att det någon gång kommer gå fel och bli kaos.
"Hej, Elsa!" Säger receptionisten som jag helt glömt namnet på. Jag ler mot henne och hälsar tillbaka medan jag kommer på att jag inte varnat Max för att jag kommer att dyka upp på kontoret och att han kanske bara sådär, råkar gå förbi mig. Jag går genom korridorerna mot pappas rum och hör en väl bekant röst som kommer närmre. Det är alldeles försent att vända om när jag nu ser att han kommer gående runt ett hörn. Han pratar med en man och ler men leendet försvinner snabbt när han ser mig som nu stannat.
"Vi ses klockan fyra." Säger han till mannen innan han diskret nickar med huvudet mot korridoren som leder en längst bort från pappas rum. Han går först och jag står kvar en stund innan jag går efter honom. Färre och färre människor syns till och jag går in i rummet som är fullt av papper och tomma, oanvända pärmar. Jag släpper ner min väska på golvet innan jag puttar honom så att hans ryggtavla möter väggen och kysser honom. Han kysser mig tillbaka och innan det hinner gå längre drar jag mig undan och rättar till hans slips.
"Varför har du inte varnat mig?"
"Jag hann inte. Ska lämna några grejer till pappa." Han kysser min panna och nickar innan han tar min hand.
"Jag har saknat dig."
Vi har inte setts på några dagar för att vi båda har behövt tänka. Det har känts hemskt om jag ska vara ärlig. Jag saknar honom hela tiden, jag visst inte ens att man kunde sakna någon såhär mycket på bara några dagar. Han fuktar sina läppar och tittar ut genom fönstret mot korridoren för att se så ingen kommer. "Jag har tänkt. Jag har tänkt för mycket. Jag har ändrat mig hundra gånger. Men..." Han tittar ner i golvet innan hans blick möter min igen.
"Men?"
"Men sen åkte du hem och det gick några dagar. Jag är inte hel utan dig. Allt tänkande ledde bara fram till en sak hela tiden. Jag vill aldrig att du ska vara bort från mig. Jag saknar dig, jag saknar dig nu...och vi är i samma rum. Som det ser ut nu kan jag inte tänka mig att du bara skulle försvinna från mig. Jag behöver dig och jag kommer att få ta mitt straff för det en dag men det är nog värt det."
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
ps. om det är helt osammanhängande någonstans så ber jag om ursäkt och det kommer att fixas senare isåfall men jag är typ ganska hög för tillfället så förlåt om det var tråkigt.
