○ELSA○
Jag tittar på Max och skakar på huvudet.
"Kan du bara...säga någonting?"
"Vad? Vad ska säga? Elsa detta kanske inte är en så bra idé." Jag tittar på honom och höjer på ögonbrynen.
"Vad menar du nu?" Han hostar och ser mig djupt i ögonen.
"Jag älskar dig men jag vet inte om det är värt det. För din skull. Vill du ha det såhär? Vill du att dina föräldrar ska bli förbannade när du säger att du ska bli mamma? Vill du inte att de ska bli glada?"
"Vill du inte?"
"Elsa! Jag vill. Jag vill mer än något annat men jag vill inte att du ska ångra dig."
"Jag ångrar mig inte. Du är det bästa som har hänt mig. Jag behöver dig och jag vill vara med dig oavsett vad någon tycker. Oavsett vad mina föräldrar tycker."
-
Det har gått ett bra tag sedan det där händelsen. Max har börjat det nya jobbet och han är både uppskattad där och verkar trivas. Han trivs med det mesta just nu, så länge vi inte pratar om mina föräldrar. Jag har inte pratat med pappa sedan den dagen på restaurangen och mamma har jag bara pratat med ett fåtal gånger.
"Hur känns det?" Frågar Max och ställer sig bakom mig. Han tittar på mig genom spegeln och lägger sina händer över min mage.
"Bra. Eller Nervöst. Jag vet inte."
Magen har börjat synas lite och jag måste berätta nu. Jag kan inte vänta längre.
"Du är jättefin." Säger han och kysser mig innan har räcker mig min väska. "Ring om du vill att jag ska hämta dig." Jag nickar och ler innan jag går ut och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska spy eller gråta. Hela vägen hem till mamma och pappa känner jag hur jag håller på att svimma av nervositet och sorg på ett sätt. Det var inte såhär det skulle vara. Jag skulle inte åka hem till mamma och pappa och säga detta själv. Han skulle varit med mig men nu...går inte det.
Jag knackar på och kan inte annat än att bara stå där när mamma öppnar och ser på mig med en chockad blick. Precis som att jag vore ett spöke.
"Elsa?!" Hon ler och kramar mig hårt innan hon säger till mig att gå in vilket jag gör och följer henne till vardagsrummet. Jag tittar på pappa och kan inte riktigt läsa av hans min. Han reser sig upp och kramar mig hårt vilket får en lite sten att lätta från mitt hjärta.
"Vi är så glada att se dig. Hur mår du?" Jag sätter mig framför dem och tittar ner i mitt knä innan jag sväljer hårt.
"Bra."
"Hur mår...Max?" Jag blir chockad och tittar på pappa som ställt frågan innan jag nickar.
"Han mår bra. Eller ja, med tanke på omständigheterna så bra..."
"Nå...du ser bekymrad ut." Säger mamma. "Vad har hänt?"
"Jag vet att ni inte gillar denna situationen och det gör varken jag eller Max heller men ni känner inte honom så som jag känner honom. Han är världens finaste och han tar hand om mig som ingen annan gör. Han är det bästa som har hänt mig och jag älskar honom. Han visste inte att jag var din dotter och jag visste inte att han jobbade för dig pappa jag lovar dig det. Jag hade aldrig gått in i något annars men det bara hände. Vi önskade att situationen såg annorlunda ut och Max har varit väldigt noga med att detta måste lösas, iallafall mellan oss tre. Om inte alla, så iallafall oss."
Mamma tittar på pappa och jag tar av mig min kappa innan jag lägger min hand över min mage.
"Jag vet att ni kanske inte kommer vilja ha mig mer men jag älskar honom och...han ska bli pappa. Jag ska bli mamma. Ni ska bli mormor och morfar." Säger jag och fäller en tår medan ett leende spricker upp på mammas läppar och pappa ställer sig upp.
Jag är så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen men tårarna börjar bara spruta när han tar ber mig att ställa mig upp och jag får den varmaste kramen jag någonsin fått av min pappa.
