○ELSA○
Jag sitter i soffan med datorn i knät och har precis skrivit klart en uppgift som jag hade glömt bort helt och som egentligen skulle varit inlämnad för en timme sedan. Jag läser sista meningen och är inte alls helt nöjd med hur den blev. En suck lämnar mina läppar innan jag hör en röst i hallen. Max..äntligen. Han verkar vara i samtal och jag tar mig därför tid till att kolla igenom uppgiften en gång till innan jag skickar in den. Min blick vandrar mot Max som sakta går ner för de tre trappstegen medan han lyssnar noga på personen på andra sidan luren. Han går mot mig och lägger sig ner på andra sidan soffan med huvudet på armstödet innan han tar min hand och drar mig mot honom. Jag lägger mig över honom och drar min hand genom hans hår innan jag lämnar en kyss över hans mungipa.
"Absolut Richard, det låter jättebra. Skicka över mailet till mig så kikar jag på det ikväll. Bra...tack för att du ringde." Han lägger ner sin mobil på glasbordet innan han lägger armarna om mig.
"Fan vad jag har saknat dig." Säger han och kysser mig. Hans ögon är nästan helt röda och han ser jättetrött ut. Jag har inte träffat honom på två dagar eftersom han haft så sjukt mycket att göra på jobbet och ser på honom att han inte alls fått mycket sömn.
"Jag har saknat dig. Är du trött?" Frågar jag och lossar hans slips som jag sedan drar bort.
"Nej, det är ingen fara." Jag tittar på honom och höjer på ögonbrynen.
"Men alltså snälla hjärtat...du ser helt förstörd ut. Bara säg att du är trött?" Han ler och drar sina fingrar genom min lugg.
"Ja...men jag har inte tid för att vara trött så jag känner inte efter."
"Varför?"
"Jag älskar mitt jobb men det tar upp ganska mycket av min tid, samtidigt vill jag ha all tid med dig och ibland måste jag träffa mina vänner och tjafsa med mamma och pappa, prata med Felix...jag har hundra saker som går för att vara trött."
"Ja, jag förstår det men du behöver liksom inte oroa dig för mig. Jag mår bra bara av att du är här, sen om du sover då och då istället för prata med mig, det bryr jag mig inte om."
"För att du är helt fantastisk." Jag har aldrig riktigt frågat om hans jobb och han har inte heller pratat om det. Han har inte sagt mer än vad han gör men jag har inte brytt mig om att ta reda på exakt på vilket kontor han jobbar till exempel...helt ärligt bryr jag mig inte och jag vet att när han kommer hem så vill ha göra allt annat än att prata om sitt jobb.
"Sov en stund då, har du ätit?" Han skakar på huvudet och tittar på klockan som snart är halv åtta.
"Somnar jag nu så kommer jag inte att vakna och nej. Har du?"
"Gå och ta en dusch då så fixar jag mat." Jag kysser honom innan jag reser mig upp och går ut i köket.
Jag är faktiskt ganska bra på att laga mat och jag tycker det är jätteroligt, tyvärr lagar jag inte mat särskilt ofta då jag och Max för det mesta äter ute när vi väl äter middag tillsammans, vilket händer sällan och hemma har någon annan oftast lagat mat. Jag lägger ner den sista skeden i diskmaskinen innan jag känner hans armar om mig.
"Redan klar?" Säger jag fast att det nästan gått 45 minuter.
"Ja, du också ser jag." Han lyfter på locket till pastan innan han sätter tillbaka det igen. "Ser gott ut." Säger han och kysser min kind. Han sätter sig vid köksön med en pärm fylld med papper och sin kalender.
"Ska jobba nu?" Han skakar på huvudet och börjar skriva något på ett papper.
"Nej, jag ska bra skriva in ett möte som jag missat boka in."
"Jaha okej." Jag tittar aldrig i hans jobbpapper och ser först nu att jag känner igen loggan högt upp på nästan samtliga papper. "Får jag se?" Säger jag när han bläddrar till en sida där namn på massa personer står, förmodligen är den en lista för de personer som ska närvara eller har närvarat vid ett visst möte.
"Ja." Jag ställer mig bredvid honom innan han lägger sin arm runt min midja och kysser min axel.
"Är det något konstigt?" Jag skakar sakta på huvudet och har helt fastnat med blicken på namnet högst upp.
"Nej..."
Charles Winter.
"Baby? Vad händer?" Frågar han igen då han tydligt märker att det visst är något som inte stämmer.
"Min pappa..." Flämtar jag och känner tårarna bakom mina ögonlock.
"Vad?" Hans tonläge är mycket skarpare nu, han tar lätt tag i mig för att jag ska se honom i ögonen innan jag uppgivet tittar på honom.
"Charles Winter är min pappa."
Min pappa är hans chef... En känsla av rädsla och chock lägger sig över mig när hela min värld på något sätt bara fallerar.
-Kommentera för uppdatering och glöm inte lämna en like-
Kunde inte hålla på det längre, ville det skulle gå ett tag till egentligen men mina planer har ändrats. Var det någon som redan listat ut det?
