○MAX○
"Förlåt...förlåt för igår. Jag, jag vet inte...jag blev lite för full."
"Vad hände?" Jag tittar på henne och ler innan jag skakar på huvudet.
"De vill inte att jag träffar Felix längre och...ja men det var det. Jag blev arg bara."
"Så kan de inte göra." Jag rycker på axlarna och kysser hennes panna.
"Tänk inte på det. Jag löser det på något sätt. Det är lugnt."
"Men du mår ju inte bra."
"Jag mår bra, oroa dig inte. Ska jag köra dig till skolan?" Jag skakar på huvudet och rättar till hans slips.
"Nej, det går bra. Jag ska möta Andrea runt hörnet på ett cafe."
"Har du inga lektioner?"
"Nej." Lögn. Jag vill bara inte gå och jag måste prata med Andrea ostört.
"Ses vi sen?"
"Mamma ringde och sa att hon var tvungen att åka bort några dagar med jobbet så jag stannar här tills hon kommer hem iallafall. Sen måste jag sova hemma några dagar innan hon får ett sammanbrott eller misstänker något mer än vad hon redan gör." Han ler och kysser mina läppar.
"Ska jag köpa hem middag eller ska vi laga?" Jag flinar och lägger huvudet på sne.
"Bestäm du." Han kysser mig igen innan han går och jag tar min mobil från bakfickan.
Jag trycker fram Andreas nummer och tror först inte hon kommer svara tills jag hör hennes röst.
"Hallå?"
"Hej, är du påväg?"
"Ja, jag sitter i en taxi, jag är där om typ två minuter."
"Okej, jag går dit nu, möts utanför." Jag lägger ner min mobil i min jackficka innan jag ställer mig framför spegeln. Jag ser hur jag är lite svullen, inget som någon annan än jag skulle märka av men jag är rädd att Max ska lägga märket till det.
Jag väntar i några minuter framför ingången till cafét innan jag ser Andrea. Vi går in och köper kaffe innan vi börjar gå mot en park som ligger nära. Jag försöker hela tiden att komma på nya samtalsämnen för att skjuta på det som jag verkligen ska säga. Det tar emot men jag måste prata med någon, jag blir galen annars. Vi sätter oss ner på en bänk och pratar en stund om att vi snart slipper skolan och hur länge vi väntat på att sluta.
"Så, vad var det du ville prata om?" Jag tittar ut över parken och vänder sedan blicken mot henne. En lång stund försöker jag att lista ut hur jag på bästa sätt ska säga det men förblir tyst vilket stressar henne. "Elsa, har det hänt något?" Jag gör mitt bästa för att hålla tillbaka tårarna och skakar på huvudet innan jag drar mina händer över mitt ansikte. "Har ni gjort slut?"
"Nej."
"Har han gjort något, har dina föräldrar fått reda på det?" Jag skakar än en gång på huvudet.
"Nej, det är inte det. Jag...fan jag vet inte hur jag ska säga."
"Säga nu!" Hon ser genuint orolig ut vilket Andrea inte blir i första taget.
"Jag...jag är gravid." Säger jag och tittar ut i luften utan att kunna röra blicken. Hon sitter tyst en stund medan en tår fallen ner för min kind.
"Vet han om det?" Jag sväljer hårt och försöker men får inte ur mig ett enda ord. "Elsa, vet han om det?"
"Nej. Det gör han inte." Svarar jag kort och känner bara hur ångesten kryper fram i min kropp.
"När ska du berätta?"
"Jag kan inte behålla det, Andrea. Vad ska jag göra? Det går ju inte." Säger jag och låter ännu en tår leta sig ner för min kind. "Det går ju inte. Inte nu."
"Han måste få veta. Du bestämmer vad du vill göra men han måste få veta du kan inte gå runt med detta själv."
"Du fattar inte, han har för mycket på sig just nu. Jag kan inte slänga ännu ett problem på honom."
"Du måste."
"Jag kan inte det. Han är skitstressad och ibland känns det inte som att han hinner andas inte nästa sak händer. Om jag säger detta nu, ja...då kommer han gå sönder."
"Elsa, det handlar inte om att du ska belasta honom med ett problem. Du måste säga det för att han ska kunna stötta dig och om ni nu bestämt er för att ni ska vara tillsammans så måste han få vara en del av detta oavsett om du tar bort det eller inte." Jag kan inte hålla tillbaka de tårar som nu bränner bakom ögonlocken utan låter de forsa ner för mina blöta kinder.
"Eller så tar jag bort det och glömmer detta."
"Du fattar att det inte bara är en liten grej som man gör, du kommer mår skit efteråt. Du spyr hela tiden, det har jag märkt och till och med jag började bli misstänksam. Ska du fortsätta att ljuga för honom?"
"Jag ljuger inte."
"Så du menar att han inte tycker det är lite märkligt att du spyr, är trött och sånt?"
"Jo, det är klart han har frågat hur jag mår."
"Och då har du sagt?"
"Att jag är sjuk och stressad men det vad också vad jag trodde men ja. Det var inte så."
"Nej och om du fortsätter att hitta på saker så kommer han tillslut att själv lista ut det."
"Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra."
"Du gör som du vill, men jag ser bara en sak som är det enda rätta att göra." Jag tittar på henne och torkar mina kinder. "Och det är att han får veta."
Hon har kanske rätt. Om jag inte berättar kommer jag behöva ljuga om så många saker. Det sista jag vill är att han ska må sämre. Jag är så kluven. Det känns som att om jag berättar kommer han att få fullständig panik, samtidigt känns det som att han kommer bli arg och besviken om jag undanhåller detta och han en dag får reda på vad jag gjort. Jag vill bara göra det som är bäst för hela denna situationen...men just nu känns det bara som att allt blir värre hur man än vänder och vrider på det.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like."
