○MAX○
Jag tittar på henne och känner hur luften på något vis går ur mig. Min första tanke är hur fan jag har kunnat missa det? Är det inte tydligt egentligen?
"Säg något då?" Hon ser stressad och uppgiven ut när hon drar sina händer över sitt ansikte. "Max!"
"Jag vet inte. Vad ska jag säga?" Jag reser mig upp och försöker att samla mig. Händer detta? Det går inte riktigt att greppa att det faktiskt är sant. Det kommer inte funka.
Hur ska jag kunna ha en relation med henne nu? Inte nog med ålderskillnaden, som jag förövrigt trodde var mitt största problem men som jag någorlunda lyckats komma över...så kommer nu detta. Mr Winter har gett mig så mycket av sitt förtroende de senaste veckorna och vill att jag ska ta över vice VD posten...samtidigt har jag hela tiden dejtat hans dotter? Jag tittar på henne och kan inte förstå att jag inte kommit på det tidigare. Hur har jag inte ifrågasatt det faktum att hon har samma efternamn som min chef? Borde jag frågat? Borde tanken ha slagit mig? Hundra frågor dyker upp i mitt huvud och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är dum i huvudet eller om det bara är så att jag har någon sjuk jävla otur?
"Kan du snälla säga något?" Min blick är fast på henne och hon ser nu mer nervös ut än något annat. Jag får lite lätt panik. Jag måste välja.
"Jag vet inte..." Säger jag kallt då jag inte riktigt vet hur jag ska agera. "Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte." Jag lutar mig mot bordet och lägger armarna i kors.
"Vad tänker du?" Frågar hon och tittar på mig med glansiga ögon. Detta är jobbigt på en så hög nivå.
"Jag tänker att...min chef är din pappa...att han gett mig så mycket fördelar, hjälpt mig, han är den enda som tror på mig och med hans hjälp kan jag ta mig hur långt som helst. Jag tänker på att jag har pratat med honom varje dag så länge och jag har hela tiden kämpat för att han ska ha ett förtroende för mig, vilket han nu har och jag vet inte hur jag ska kunna gå bakom hans rygg. Samtidigt är detta så jävla svårt för du är verkligen den enda jag vill vara med men jag vet inte hur jag ska tänka..." Allt snurrar och jag kan inte tänka klart. Vad ska jag göra nu?
Hjärtat bankar hårt i mitt bröst och paniken växer sig större inom mig. Jag kan inte ens prata med någon förutom Elsa om detta för att ingen vet om att jag träffar henne. Om jag tyckte det var jobbig att försöka få fram ett vettigt sätt att berätta för till exempel Ryan om Elsa innan...så har allt precis blivit hundra gånger så svårt. Hon är tio år yngre än mig och hennes pappa är min chef. Det finns egentligen inga relevanta argument för att jag skulle fortsätta träffa henne...problemet är ju bara att jag börjat få starka känslor för henne och att jag inte skulle gå en dag utan att sakna henne. Jag saknar henne när hon är i samma rum, hur ska jag kunna säga åt henne att det inte kommer funka och att jag inte kan vara med henne? Jag kan inte. Jag kan inte ens få fram orden. Hon är det jag längtat efter så länge och jag kan inte bara ge upp henne sådär. Det går inte. Hur fel det än är. Allt jag vill går emot det jag borde göra och det gör hela min tankegång upp och ner. Vad ska jag göra?
"Jag fattar om du...ja jag fattar om du inte vill mer men jag vet inte vad jag ska göra isåfall." Jag tar hennes hand och håller den varsamt i mina innan jag tittar på henne och skakar på huvudet.
"Jag vill vara med dig mer än du tror..."
"Men?"
"Men jag vet inte hur jag ska tänka."
"Jag vill inte fortsätta om du senare inte vill ha mig."
"Jag vill ha dig, säg inte så. Det är bara komplicerat. Vad tycker du att jag ska göra? Din pappa kommer att döda mig. Fattar du? Om han inte skulle gjort det innan på grund av ålderskillnaden så vad tror du händer nu? Jag är död om han får reda på detta. Vilket han kommer göra en dag, om vi fortsätter...eller hur?"
"Förmodligen...alltså fan!" Hon sätter sig ner på en av barstolarna med ryggen mot mig. Jag reser mig upp ställer mig framför henne.
"Vi löser det." Säger jag tyst och drar in henne mot min famn innan jag vilar mina läppar mot hennes panna.
"Hur fan ska vi lösa det? Det går inte." Jag skakar sakta på huvudet och sluter ögonen medan hon lutar sin panna mot min bröstkorg.
"Jag vet inte." Hon tittar upp på mig med en tår som letar sig ner för hennes kind. Jag stryker bort den och kysser henne innan jag tar hennes hand. "Gråt inte, baby vi ordnar detta." Säger jag bara för att försöka lugna henne. Eftersom ingen av oss har pratat om oss två till någon känns det som att vi båda drunknar i känslor som vi kanske inte riktigt visste fanns. Vi har varit tillsammans ganska mycket och kanske inte riktigt hunnit ventilera känslorna som dykt upp. Istället har de bara blivit känslor på känslor, intryck, någon form av lycka men också nervositet, allt på varandra och nu rasar det samman. Alla känslor är på alla olika platser samtidigt och det går inte ens att tänka lite rätt, vad som nu överhuvudtaget är rätt? Det går inte att komma fram till något och hur fan detta ska få sig en lösning är ett mysterium. Jag kan inte tänka mig ett enda scenario där detta kommer att bli bra för någon. På något sätt, hur man än vrider och vänder på det, kommer någon att råka illa ut och det är kanske framförallt jag. Jag borde veta och jag borde göra klart för mig själv och henne att detta inte kommer gå, att detta inte ens egentligen ska ha fått ske eller gå så här långt från första början och att vi ska glömma allt. Men det är just det jag inte kan.
Om Mr Winter får reda på vad jag gjort så kommer han med största sannolikhet inte bara sparka mig utan mest troligt döda mig. Jag förväntar mig absolut ingen annat och mitt huvud är totalt kaos. Jag vet inte vad jag ska göra nu.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
