○MAX○
Jag stänger dörren och slänger min rock på golvet innan jag går mot sovrummet där jag ser Elsa som sover. Jag tittar på henne, funderar på om jag ska säga något men låter bli och vänder mig istället om och går in mot köket. Det är helt tomt inombords. Inte en enda känsla dyker upp, allt är bara helt tomt. Jag sveper ett glas whiskey innan jag fyller på glaset och går mot vardagsrummet. Min blick vandrar över skyskraporna medan känslan av både ilska och besvikelse sprider sig inom mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar på flygen som står mitt emot mig. Jag har inte spelat på evigheter, jag hatar det men samtidigt är det något som jag gillar med att spela. Det är hennes fel. Min mamma. Hennes fel att jag inte spelat och hennes fel att jag blivit som jag blivit. Helst vill jag bara slå sönder något men samlar mig och tar ännu ett djupt andetag för att jag inte ska fälla en tår för vad hon förstört. All ångest samlas inom mig och växer sig bara större och större.
Länge står jag bara där och tittar innan jag ställer ner mitt glas, sätter mig ner framför flygen och drar mina händer över locket som täcker tangenterna. Jag sväljer hårt innan jag öppnar locket. Jag bara sitter där med blicken över tangenterna och många minuter hinner passera innan jag försiktigt tar ett ackord. Det är som att ljudet tar mig tillbaka till när jag var liten och skrämmer mig. Lilla Max som var så rädd för att göra fel. Ytterligare några minuter går innan jag sluter ögonen och tar ackord efter ackord.
○ELSA○
Jag öppnar sakta ögonen innan jag vänder min blick mot klockan som jag ser är 02.31. Det tar några sekunder innan jag greppar att ljudet jag hör kommer från vardagsrummet. Pianot? Min första tanke är att det måste vara musik från högtalarna men när jag nu står ute i vardagsrummet ser jag Max som sitter vid flygeln. Jag knyter bandet från min silkesmorgonrock runt min midja och står kvar en stund för att bara lyssna. Han har sagt ett antal gånger att han aldrig spelar och aldrig kommer spela heller. Att han inte vill och jag har många gånger önskat att han hade spelat. Det är fint och det chockar mig på något sätt att han är såhär bra. Han spelar som om det vore hans andra andning, med stängda ögon och någon form av harmoni fyller rummet...tills jag ser att han börjar skaka. Hans händer blir darriga och ackorden fel innan han slutar. Jag går fram till honom och sätter mig bredvid honom. Han lutar sitt huvud mot min axel nästan på en gång innan jag tar hans händer som skakar i mina. Något är fel. Han luktar starkt av alkohol och rök vilket får mig att se mig omkring i rummet. Min blick fastnar på whiskeyflaskan som står på bordet och sedan ser jag glaset som står på flygeln.
Han har aldrig pratat om det men jag har märkt att alkohol är något han vänder sig till när något i livet får allt annat att stanna upp. Jag har aldrig heller viljat ta upp det men det gör mig inte glad och jag önskar att han hade viljat prata om saker istället för att dricka bort sina tankar och sedan låtsas som de aldrig funnits. Han ställer sig upp, tittar på mig med röda ögon och en blick som jag inte känner igen. Han är iallafall jättefull. Även jag ställer mig upp och tittar på honom som plötsligt börjar att skratta lite lätt samtidigt som han skakar på huvudet.
"Max?" Säger jag försiktigt innan han dricker upp de sista som finns i glaset.
"Jag är...jag har ingen familj längre. Inte ens en bror." Sluddrar han och sätter ner glaset på kanen av flygeln vilket gör att de åker ner i golvet och går i bitar. Jag nickar bara och väntar på om han ska säga något mer. "Vill du lämna mig så får du det och då har jag ingen kvar. Men lämna mig om du vill."
"Jag ska inte lämna dig." Säger jag och tar hans hand. "Kom, vi går och lägger oss."
"Nej! Jag vill inte, jag kan lika gärna hoppa ut från balkongen för då hade de blivit glada. Eller hur?! Eller hur?!" Skriker han vilket får mig att skaka på huvudet. Han skriker och skriker massa saker om att han inte har någon familj kvar, mest pratar han om sin mamma men jag uppfattar knappt något av vad han säger då han är så pass hysterisk och arg. Han kastar sin mobil i golvet innan jag tar hans hand och får honom att sätta sig i soffan.
"Kan du snälla andas?!" Säger jag och ser in i hans ögon fylla med panik. Jag tar hans hand och skakar på huvudet. "Lugna ner dig." Han tittar bara på mig och säger inget innan han börjar mumla något som jag inte hör eller kan uppfatta. Efter några sekunder ser jag hur han nästan somnar i sin mening och lägger sig ner. Hans huvud vilar i mitt knä och jag kan se hur han bara ligger där med blick rakt in i väggen.
Jag som inte trodde att något kunde göra varken hans eller min situation värre. Fel...jag hade så fel.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
Jag ska ändra om det finns stavfel eller konstiga meningar men jag är orkar inte det nu för jag är, gissa. ja rätt. höööög. hata inte mig tack ni är bäst
