○ELSA○
Det har gått tre veckor och Max planerar att berätta för pappa nästa vecka. Jag har fullständig panik. Först skulle han vänta tills jag har gått ut skolan men han har ångrat sig kan man säga. Egentligen har han rätt i att saken bara blir värre ju längre vi försöker hålla det hemligt men samtidigt som det även blir mer riskabelt. Mamma börjar minst sagt att bli misstänksam kring vem det är jag sover hos hela tiden och den enda bra ursäkten jag kan ge henne är att jag och tjejerna har ett stort slutprojekt som tar massa tid och ingen orkar åka hem när vi pluggat klart. Jag försökte även med att vi vill ta vara på sista tiden med varandra innan vi slutar skolan men jag vet inte om hon gick på det.
"Elsa?" Jag tittar på Andrea som nu står upp och jag märker hur klassrummet börjat tömmas på folk. "Vad är det med dig på sista tiden du är jättekonstig." Jag sväljer hårt och ställer mig upp.
"Vad menar du?"
"Du är trött, dina humörsvängningar är sjuka, du är hängig och lyssnar inte när man pratar med dig?"
"Jo, jag har mycket att tänka på bara."
"Så han ska verkligen välja dig framför sitt jobb?" Jag stannar upp och tittar på henne med en frågande blick.
"Alltså vad han gör påverkar ingen förutom mig och honom så varför du pratar om hela denna situationen som du gör fattar jag inte...ännu mindre uppskattar jag även det." Hon fnyser och skakar på huvudet.
"Ja, för att det är så jävla dumt." Jag går förbi henne och leder mina steg ut för att få frisk luft då jag känner hur jag dels blir mer och mer irriterad för varje sekund och hur jag börjar bli illamående. Jag tar några djupa andetag och tänder en cigg innan jag hör steg bakom mig. "Elsa..." Hon ställer sig framför mig och tittar bara på mig som att det är jag som borde säga något till henne.
"Vad vill du?"
"Jag skiter i vem du är tillsammans med okej."
"Vad bra!"
"Men inte han. Ni förstör så jävla mycket för varandra."
"Nummer ett, ena sekunden så är du stötande i detta och i precis andra sekunden håller du en hel presentation för mig om varför du inte tycker att jag ska vara med min kille. Det är inte ditt förhållande och du påverkas inte av att vi är tillsammans för fem fucking öre. Helt ärligt."
"Jag vill inte att du blir sårad, vad är det du inte fattar?"
"Du är min bästa vän Andrea. Jag mår bra. Jag är glad, jag kunde önskat någon som är bättre för mig än vad han är. Jag sa ingenting för att han skulle komma fram till att han hellre väljer mig framför sitt jobb. Han har valt själv. Varför är inte du ens lite glad för min skull? Jag är inte stressad för att jag är olycklig jag är stressad för att det fortfarande inte löser situationen över hur fan mina föräldrar kommer att reagera. Om jag blir sårad en dag så får jag väl ta tag i det då om det skulle hända och ska inte du då vara den första som står vid min sida då?"
"Jag står ju vid din sida och jag säger inte att han inte är bra för dig. Det betyder inte att erat förhållande inte förstör annat."
"Vad vill du? Helt ärligt? Kan du bara sluta...bara låt bli att säga något som jag inte kommer att gilla. Jag orkar inte höra." Säger jag och suckar.
"Vadå ska du gå hem?"
"Ja."
"Vi slutar inte förrän om en timme." Jag struntar i att svara henne och går istället mot gatan där jag vinkar in en taxi för att åka hem. Hela vägen hem känns som hundra år och jag vill egentligen bara skrika rakt ut av frustration för hela mitt liv just nu. Jag är så jävla trött på allas kommentarer från höger och vänster och tanken av att min mamma, speciellt pappa snart vet också gör mig så stressad att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
"Hallå?" Jag stänger dörren och ser mamma som som efter några sekunder kommer ner för trappan.
"Hej, älskling." Säger hon glatt men hennes leende försvinner snart när hon ser på mig. "Är du sjuk?"
"Hej mamma, nej jag bara trött."
"Du ser väldigt blek ut och du ser ut att behöva vila."
"Ja, jag har haft mycket att göra." Hon ler och pussar min panna innan hon nickar.
"Jag förstår det. Gå upp och vila. Sover du hemma idag?"
"Ja." Jag ser hur hon blir lättad över mitt svar innan hon tar min jacka.
"Vad bra."
Jag slänger min väska på golvet i mitt rum innan jag stänger dörren och går mot mitt badrum. Kanske har alla rätt. Iallafall om hur jag ser ut. Jag ser verkligen trött ut och jag förstår inte riktigt hur jag faktiskt kan vara så slut av att bara göra det som jag alltid i vanliga fall gör. Det är förmodligen, som sagt, alla hjärnspöken med hundra miljoner frågor som håller mig vaken om nätterna och alla eviga dissektioner mellan mig och Max om hur fan man löser allt på bästa sätt...där detta gör minst skada.
Jag öppnar skåpet för att ta ut flaskan med sminkborttagning men min blick faller mot ett paket tamponger. Jag ställer ner flaskan som jag håller i handen innan jag stänger skåpet och börjar tänka efter. Sakta tittar jag mot min mobil som visar 12 april. Jag tittar igen, en gång till för att vara säker men ja det står 12. Jag sätter mig ner på pallen som står bredvid mig innan jag börjar att tänka igenom de senaste veckorna och slås av hur fan jag inte ens lagt en tanke på detta. Jag vet inte när jag hade min mens sist. I panik sluter jag ögonen och försöker att tänka på varenda händelse under den närmsta tiden som kan leda mig till ett svar jag vill ha. Men nej...
Jag får svårt att andas och för första gången på länge försvinner varenda tanke och fråga som jag gått runt och länge funderat över. Allt blir bara tomt. Allt bara ekar högt i chock. Varenda liten del av mig bara tystnar.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte att lämna en like-
