○ELSA○
Jag sitter i pappas kontorsstol och väntar på att han ska bli färdig med sitt jävla möte. Jag suckar och tittar på papperna som ligger på skrivbordet men hinner som tur är inte rota runt bland de för mycket innan dörren öppnas.
"Elsa, vi går. Taxin väntar där nere så gå ner så länge jag ska bara ta en grej med min kollega." Han stänger dörren innan jag tar min väska och ska precis resa mig upp när min mobil plingar till.
"Tack för i fredags!" Läser jag i sms:et från ett okänt nummer men jag förstår direkt vem det är ifrån. Jag svarar något kort tillbaka innan jag ler och går ner till taxin.
○MAX○
Jag lägger ner min mobil när jag hör hur dörren öppnas.
"Hej Max! Jag skulle bara vilja påminna dig om att tyskarna kommer om ungefär två timmar och få den där affären igenom, det handlar om ganska mycket pengar och jag vill inte lägga ännu mer tid på de än vi redan gjort om det inte är så att det gynnar oss i slutändan." Jag ler mot Mr Winter och nickar.
"Jo, men det är klart! Jag ska göra mitt bästa."
"Bra, jag måste gå nu min dotter väntar i en taxi men hör av dig om beslutet senare!" Säger han innan han stänger dörren och en suck lämnar mina läppar. Jag har så mycket i huvudet som jag verkligen inte vill ska hindra mig från att göra ett bra jobb. Felix, Ryan, Oliver och Elsa...av någon anledning Elsa. Jag fattar inte hur hon hela tiden dyker upp i mitt huvud men det gör hon och även fast jag tvekade på att skicka det där sms:et gjorde jag det för att något sa till mig att bara göra det.
Dagen går extremt långsamt men som tur är gick allt som jag hoppats och jag vet att denna affären kommer at innebära flera miljoner i bonus för mig bara detta året. Jag håller på att somna flera gånger i bilen påväg hem och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag åka hem till mamma och pappa iallafall, för Felix skulle? Ska jag ringa Ryan eller ska jag bara skita i allt. Frustrationen växer i mig som fan när jag varenda gång ska behöva försvara mig själv eller förklara mina val för någon. Jag hatar att bli ifrågasatt och jag tycker inte om när alla hela tiden ska ha en åsikt om mitt privatliv. Ryan har på ett sätt rätt. Jag vet att jag aldrig någonsin kommer bli en person som alla andra vill att jag ska vara. Jag är medveten om att jag aldrig kommer att göra mina föräldrar stolta och jag vet att jag inte alltid kommer kunna göra Felix så glad som han förtjänar. Jag förstår att ingen tjej kommer vilja leva med mig och just nu gör det inte så mycket. Elsa är den första personen som jag på länge känt intresse för och därför tvekade jag i flera timmar på om jag skulle skicka sms:et eller inte för att jag är rädd. Jag vill inte fastna för någon, jag vill inte bli kär och jag vill inte förlora fler personer. Det finns alldeles för mycket att förlora på att bli kär. Jag vill inte såra någon av misstag och jag vill inte heller ta risken att kanske bli lämnad för det vet jag helt ärligt inte om jag skulle klara av. Det har gått åt helvete med en tjej en gång tidigare och det var den värsta smärtan i världen, att vilja vara med någon som inte vill ha dig. Jag ville vara med henne så mycket samtidigt som jag inte kunde välja bort mitt jobb och på den tiden jobbade jag inte ens hälften av de jag gör nu...men det blev för mycket för henne. När hon grät och jag förstod vad hon skulle komma fram till med allt hon sa, brast jag.
"Max, jag kan inte leva såhär. Jag klarar inte av att du är borta såhär mycket och kan pallar inte fler sms om att du är sen eller inte kommer hem för att du fick ett viktigt uppdrag. Jag orkar inte mer. När du är hemma så är du inte här, du tänker på något helt annat. Förlåt men jag kan inte vara med dig mer. Jag älskar dig men samtidigt så känner ingenting för dig längre."
Jag sprang efter henne och försökte få henne att stanna men hon ville inte. Jag hade förstört allt och jag visste redan då att detta aldrig skulle funka igen. Inte tills dagen jag hittar en person med samma vilja till att göra något. Jag behöver någon som förstår mig och som inte bara finner fel i allt jag gör. Alla jag någonsin varit nära har av någon anledning bara hittat mina fel och sett det som jag inte gör...men glömmer allt som jag faktiskt gör. Jag visade henne all den uppmärksamheten som hon ville ha, jag gav henne allt hon ville ha, jag lyssnade på hennes glada historier, ledsna historier, ifrågasatte aldrig hennes tårar och skrattade med henne när hon var glad. Ändå var det enda hon såg de timmarna om dagen som jag inte fanns till hands för henne och jag bad henne aldrig om något annat än att bara vara omkring mig. Jag krävde inget speciellt av henne men ändå dög jag inte.
Det är som ett ärr och jag kan inte längre tänka mig att sätta mig i en situation där jag råkar bli kär och riskerar att bli lämnad. Om det var svårt då, undrar jag hur fan det skulle gå till nu. Att hitta någon som står ut med mig, mina arbetstider, mina dåliga vanor som att dricka och röka för många cigaretter om dagen, min korta stubin och temperament...hur det ska gå det, har jag inget svar på även fast jag letat länge.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
