○ELSA○
Allt känns som en enda röra. Jag måste berätta för mamma och pappa om Max, jag har panik över deras rektion...kanske mest pappas reaktion. Det känns som att mitt huvud kommer att sprängas när jag funderar över hur, om och när jag isåfall ska berätta om att jag är gravid för någon annan än Max och Andrea. Jag förstår inte riktigt själv hur jag skulle klara av att bli mamma nu. Jag vet knappt hur jag ska ta hand om mig själv eller de problem som jag redan har...samtidigt känns det jobbigt att behöva tänka att jag skulle ta bort det. Jag hade känt mig hemsk och jag mår illa av mig själv varje gång jag tänker på att jag ska boka en tid för att göra abort. Det känns som att jag skjuter ifrån mig ett ansvar som jag faktiskt i allra högsta grad bär. Jag har uppenbarligen inte varit noga med att skydda mig och nu är jag gravid. Med ett barn som är mitt barn och mitt ansvar. Jag har panik. Fullständig panik och jag vet knappt längre om jag spyr för att jag är gravid eller för att alla dessa tankarna bara börjar att bli för mycket för mig att hantera.
Vi ska berätta idag. Tror jag. Inte om bebisen men om mig och Max och jag vill inte ens tänka på hur jävla ledsen mamma kommer att bli för att jag gått bakom hennes rygg. Max har fått det där andra jobbet iallafall och han ska skriva avtal på måndag då risken att pappa sparkar honom är ganska så mycket 100%.
"Hur ska vi göra då? Vill du gå själv verkligen?" Jag tittar mig i spegeln innan jag vänder blicken mot Max och suckar.
"Jag...jag vill inte, jag vill ingenting. Jag vill att det blir så lite skada som möjligt. Om pappa får ett fucking raseriutbrott och du är där så är nog risken att du får en möbel i ansiktet tyvärr ganska hög. Och jag vill inte det."
"Att jag får en möbel i huvudet eller att din pappa blir arg? För jag skulle kanske våga säga att inget av det är särskilt oundvikligt." Jag ler snett och sätter mig på sängen bredvid honom.
"Jag vill inte att detta ska bli värre än det måste bli. Kanske om jag går in först och om det är lugnt så skickar jag ett sms så får du bara komma in men om han får ett bryt så kanske ni bara inte ska ses på ett tag...eller?"
"Och sen då?"
"Ja, sen får han väl bara lära sig att acceptera dig, inte fan vet jag...jag mår illa nu, jag måste spy om du ursäktar." Jag reser mig upp, går in till badrummet och hinner snabbt fånga upp mitt hår innan jag spyr för tionde gången idag känns det som. Det går bara en liten stund innan jag känner Max's hand dras varsamt över min rygg. Han tar mitt hår och sitter med mig på golvet inne på badrummet en lång stund.
"Känns det bättre?"
"Ja, tack...det är bra. Jag bara...vi måste åka snart va?" Han nickar och ler snett innan han kysser min panna och drar in mig mot sin famn.
"Vi får det ur vägen nu så har du bara en sak att tänka på sen. Skit i mig okej? Jag förstår att din pappa inte kommer att tycka så mycket om mig när du berättat detta men nu bara säger du det sedan ska du vila och ta hand om dig själv. Du måste få landa i alla tankar om bebisen och allt...och jag finns här varenda sekund du behöver mig."
"Jag älskar dig." Säger jag och reser mig upp.
"Jag älskar dig."
-
"Så, gumman...vill du ha något? Vin? Vatten?"
"Nej, nej det är bra tack jag...mår inte så bra jag väntar med det. Tack ändå." Mamma tittar på mig med en smått förvånad blick innan hon beställer in en flaska rött vin, tackar servitrisen och vänder blicken tillbaka till mig.
"Är du sjuk?"
"Nej, jag är inte sjuk. Jag bara...jag har haft en stressig vecka så det är lite huvudvärk, så men det är lugnt. Hur är det med er?" Ler jag och tittar på pappa som rycker på axlarna.
"Jo, det är bra med oss, tackar som frågar. Men ja...det var något du ville tala om. Är det skolan som strular igen?" Jag skakar på huvudet och ler mot servitrisen som häller upp vin i mammas och pappas glas innan han ställer ner flaskan på bordet och lämnar oss.
"Nej, skolan går bra. Allt är toppen."
"Okej, så vad är det som har hänt?" Jag tar ett djupt andetag och fuktar min läppar.
"Ja..."
"Ja?"
"Jag har träffat någon." Säger jag snabbt och känner hur hjärtat börjar slå hårt i mitt bröst.
"Okej, vad roligt...vad...eller det var väl ingen stor grej eller?" Säger mamma med ett leende på läpparna.
"Nej, eller jo, eller ja, jag...jag vet inte, kanske kan det vara eller upplevas som det från vissa håll...eller ja, jag vet inte riktigt..." Pappa tittar fundersamt på mig som försöker att undvika både hans och mammas skeptiska ansiktsuttryck just nu.
"Jaha, okej...har det hänt något eller...känner vi den här killen?"
"Nej, det har inte hänt något...men ja...jo eller ja det kan man väl kanske påstå att ni eller pappa gör."
"Okej, vem är det då?"
"Jag vill inte att detta ska vara något stor grej och jag har inte menat att hålla detta hemligt...det är därför jag berättar det nu men jag har varit orolig eller, kanske mer nojig för hur er reaktion skulle bli när jag väl berättade vem det är."
"Elsa...vem är det? Berätta det är ingen fara." Säger pappa samtidigt som jag känner hur jag bara vill kräkas.
"Pappa känner honom?" Frågar mamma innan jag nickar och viskar ett kort ja.
"Säg vem det är bara gumman!"
Jag tittar en lång stund ner i golvet för att försöka få bort tårarna som bränner bakom mina ögonlock. Jag vill inte gråta och jag ska inte gråta. Det känns som att hela mitt huvud ska explodera och jag vill helst bara springa ut härifrån, även fast det är ganska så försent nu. Jag tittar upp på pappa med glansiga ögon innan jag tar ett djupt andetag.
"Max...Max Diaz."
-Kommentera för uppdatering, glöm inte lämna en like-
Förlåt för att jag inte uppdaterat på länge men det har varit ganska jobbigt ett tag. Jag uppskattar er som läser så otroligt mycket och jag älskar att skriva. Hoppas ni mår bra och tar hand om varandra.
