○ELSA○
Jag tittar ut genom fönstret och ringer ännu en gång. Vart fan är han? Jag har nog ringt tusen gånger, solen har gått ner, hans assistent säger att han lämnat kontoret för länge sedan och ändå har han inte kommit hem än. Jag har panik och har övervägt att ringa mamma flera gånger men inte gjort det. Jag tänker, vart kan han vara?
Flera timmar går och jag sitter vaken för att se om han kommer hem men det gör han ju inte. Jag vet att han skulle prata med pappa och sedan komma direkt hem. Var kan han ha gått sen? Tanken slår mig men jag skakar av mig det lika snabbt. Pappa skulle aldrig. Eller? Jo, det skulle han säkert men han har inte gjort något.
Ännu några timmar går, jag sitter i soffan och tittar ur genom fönstret innan jag hör hur dörren öppnas. Jag flyger upp och ut mot hallen där jag ser Max. Jag stänger och låser dörren snabbt innan jag faller ner på golvet bredvid honom.
"Max!" Jag hjälper honom att sätta sig upp mot väggen och känner hur mitt hjärta hoppar över några slag när jag ser hans ansikte. "Vem...?" Jag tittar på honom seriöst och hoppas att detta inte har något med pappa att göra.
"Spelar det någon roll?" Mumlar han andfått med en blick jag aldrig sett honom ha.
"Spelar det någon ro-... Ja! Det spelar väl en jävla roll? Eller? Kan du säga vem det var?" Han tittar på mig och sluter sedan ögonen. Hans skjorta är dränkt i blod och han har inte varken sin kavaj eller rock som han gick hemifrån med. Jag suckar och tittar ner på min hand som han tar i sin. Jag lutar mig mot hans axel och sluter även jag ögonen.
Vi bara sitter där. Hur länge vet jag inte men det finns ingenting i världen som är viktigare än att bara sitta här i hans närhet, min hand i hans och få höra hans hjärtslag som jag i denna minut är mer tacksam än någonsin över att få höra. Det går sakta men säkert upp för mig att han är mitt allt. Jag har inte vetat något om kärlek innan och helt plötsligt vet jag allt. Jag får ont i hjärtat när jag känner hans tunga andetag. När jag ser allt blod och hans händer som skakar. Jag kan inte beskriva hur mycket mitt hjärta går i bitar av att tänka att jag kanske är den som orsakat detta.
Jag måste lösa detta. Om det skulle komma fram att det är den personen som jag tror ligger bakom det, är det mitt ansvar att se till att detta inte upprepas. Jag måste se till så att alla som har något emot oss låter oss vara. Iallafall de som jag känner och är nära. "Max?" Säger jag tyst och tittar på honom.
"Mm..." Han öppnar sakta sina ögon och tittar på mig med en trasig blick.
"Förlåt..." En tår rinner ner för min kind innan jag kysser honom. "Förlåt mig..." Säger jag och lutar min panna mot hans. "Förlåt, förlåt, förlåt."
- Kommentera för uppdatering-
