○MAX○
Jag går in på kontoret med en klump i magen. Jag vet att detta kommer till att vara den allra sista gången som jag tar de där tre trappsten upp för att nå mitt kontor. Det är med en nedstämd ton jag hälsar på receptionisten och med skakig hand som jag trycker mitt nyckelkort mot brickan bredvid glasdörren som sedan öppnas. Jag går in och ser framför mig en tom korridor och dörren längt bort som leder in till den person som förmodligen är den som hatar mig mest på hela jorden.
Jag står länge framför dörren och trycker sedan på knappen bredvid dörrkarmen. Den röda lampan blir snart grön och jag sväljer hårt innan jag öppnar dörren. Med hjärtat hårt slåendes i bröstet stänger jag dörren efter mig och ser hur Mr Winter vänder blicken upp från sin dator till mig.
Han säger inget utan tittar bara på mig. Jag överväger inte överhuvudtaget att säga någonting, utan står där och väntar på att han ska börja prata.
En lång stund går.
"Max Diaz. Vet du att jag alltid trott på dig? Jag hade sålt min själ bara jag visste att det var du som skulle ta över efter mig en dag. Du har aldrig talat med mig om någon svår barndom eller något traumatiserande förflutet. Tvärt om, du har alltid varit så tyst. Ibland har man kunnat få intrycket av att du är en person som har allt. Men det trodde jag aldrig på. Det som hela tiden avslöjade dig var sin förmåga att vara tyst. Du försvann bort varje gång någon annan under en afterwork till exempel började prata om sitt liv som barn. Jag förstod att ingen någonsin trott på dig, jag förstod att du är en vilsen själ som någonstans ändå hittat så rätt. Därför har jag prioriterat dig. Du har alltid varit den jag litat mest på, just på grund av att du alltid varit tyst. Jag förstod att det inte är en särskilt vacker historia som du går runt och bär på men att du ändå har förmågan att behålla dig sansad och bara lätt smälta in precis var som helst, i vilka samtal som helst och med vilket folk som helst. Helt och hållet samtidigt som du vet precis när du ska ta plats, när du ska tala och i vilka sammanhang där du är den som ska ha övertaget. Därför litade jag på dig. Därför skulle du vara den sista personer som jag någonsin trodde skulle svika mig eller göra mig besviken. Du gjorde det fullt möjligt med mig att släppa mitt fokus på så många saker och kunna bredda ut detta stället, göra det större, ännu mäktigare än vi redan är. Jag förstår nu att jag fokuserade på helt fel saker när jag hade möjlighet till att fokusera på min familj gjorde jag precis tvärt om. Och helt plötsligt står vi här. Jag har inte kunnat sluta tänka på om jag haft lite koll på min dotter eller om jag precis som med dig gett henne alldeles för stort utrymme just för att jag litar på henne. Det för mig till nästa tanke, vad har jag tappat greppet om mer? Du av alla. Varför? För att förstöra för mig? För att jävlas med mig? För att du aldrig fått leva ut ett tonårsliv med revolt och allt vad det innebär? För att du egentligen inte går att lita på eller för att jag helt enkelt har missförstått dig totalt. Har jag felbedömt dig så enormt? Eller har du någon annan förklaring?" Det är svårt att ta in vad han säger. Jag kan inte riktigt greppa allt han säger. Det går inte att få kontroll på varken det jag känner, vad jag känner, vad jag ska säga eller hur jag ska agera. Jag vet inte vad jag ska säga för att det inte så låta ännu mer fel än vad det egentligen gör.
"Mr Winter...jag har aldrig gjort något med intentionen av att göra dig besviken eller arg. Tvärt om. Jag har alltid, är och kommer att förbli evigt tacksam för allt ditt förtroende och för allt du gjort för att jag ska kunna klättra. Jag vill vara helt ärlig med dig och det kommer jag att vara, du har rätt att reagera, tänka och tycka vad du vill om mig och jag kommer aldrig göra mer än att säga sanningen. Jag träffade Elsa och jag umgicks med henne ett tag då jag trivdes i hennes sällskap, jag la ingen vikt på att ta reda på något om henne, vilket jag förstår i efterhand var dumt av mig. När jag fick reda på att det var din dotter blev jag både förvånad och arg på mig själv, jag visste inte hur eller vad jag skulle tänka och det var även då jag förstod att jag är kär i henne. Hade fallet varit annorlunda hade jag såklart berättat direkt för dig och sedan även avslutat relationen med henne så snyggt som möjligt men jag kunde inte. Jag älskar henne och jag ger då hellre upp min karriär här än att inte få vara med henne för det gör ont i mig att tänka att hon inte ska vara en del av min framtid. Du har rätt. Min historia är inte vacker och något jag försöker att förtränga varje dag utan att någonsin lyckas tills nu när hon har kommit in i mitt liv. Hon gör mig till en bättre person även fast det kanske är svårt för någon annan än mig att förstå. Jag tar mitt straff för detta och jag fattar att jag inte kommer att få vara kvar här. Jag har mailat en uppsägningsansökan till dig och jag har fixat för så att min assistent tömmer mitt kontor ikväll." Han ställer sig upp och nickar.
"Det är inte sista gången vi kommer att ha ett samtal om detta och nästa kommer att ske väldigt snart, efter att jag tagit samma konversation med min dotter. Det är någonstans modigt av dig att redan innan jag sagt något bestämma dig för att lämna. Däremot kan jag inte annat än att säga att det var helt riktigt och rätt beslut." Han tittar ut genom fönstret och ställer sig med ryggen mot mig. "Du kan gå nu."
Jag gör, utan att ens tänka precis som han säger och går ner mot parkeringen där min bil står. Det var inte som jag förväntade mig men samtidigt är jag nog mer rädd nu än innan. Han var obehagligt lugn och är det något jag har förstått om Mr Winter, är det att han alltid är ett steg före.
Min mobil ringer i jackfickan och jag tar upp den för att svara men hinner endast se att det är Elsa innan jag får ett slag i huvudet och faller ner på marken.
-Kommentera för uppdatering-
