○MAX○
"Vi måste berätta för dina föräldrar." Säger jag och försöker komma på vilket som är det bästa sättet att berätta för Mr Winter att jag är tillsammans med hans dotter.
"Jag vet. Du sa i helgen eller?"
"Ja, jag vet inte hur jag ska säga det bara. Det känns liksom som att alla sätt är fel sätt."
"Kanske det bara är att säga, det finns inget lätt sätt att säga det på precis."
"Nej...jag har tittat efter ett annat jobb och Ryan har en vän som jobbar på ett förstag som söker folk så det är lika bra att jag tar det jobbet och berättar nu i helgen. Annars kommer det inte bli av."
"Det känns inte rätt att du ska ändra på hela ditt liv för mig."
"Tänk inte så, det är mitt val och jag gör det för att jag vill vara med dig." Hon ler vilket smittar av sig på mig. Bara att titta på henne gör mig glad och den känslan är helt sjuk. Att en person kan göra en såhär glad och lugn bara av att finnas i samma rum eller av bara tanken på henne.
"Har du pratat med Felix?" Säger hon plötsligt, jag skakar på huvudet och tar ett bloss från cigaretten.
"Nej...jag har ringt men han svarar inte."
"Jag önskar att allt detta bara kunde lösa sig."
"Det känns som att allt bara hände på samma gång...hur det ens är möjligt att jag får träffa dig som är det bästa som hänt mig, sen faller allt isär för att din pappa är min chef, sen mina jävla föräldrar på det, jag tror iallafall inte det kan bli mycket värre nu." Hon suckar och tittar bort innan hon lägger armarna i kors.
"Kanske." Jag släcker min cigarett och tittar oroligt på henne. Hennes ögon har vattnats och en ensam tår rinner ner för hennes kind.
"Har det hänt något?" Frågar jag medan jag reser mig upp och sätter mig på huk framför henne. Hon rycker på axlarna och torkar sin kind.
"Det är värre..." Viskar hon och skakar sakta på huvudet.
"Älskling, vad har hänt?" Hon tittar bara på mig men vänder sedan bort blicken och tar ett djupt andetag. "Kan jag hjälpa dig? Finns det något jag kan göra så säg det för jag gör allt för dig."
"Jag vet inte...jag vet inte hur jag ska säga." Hennes tårar och hennes blick får mig att gå i tusen bitar. Aldrig trodde jag att någon annans tårar kunde få mig att gå sönder inombords.
"Du kan säga vad som helst till mig, det stannar mellan oss. Har det hänt något mellan dig och tjejerna?" Hon skakar på huvudet och tittar ner i sitt knä. "Har det hänt något hemma? Har du bråkat med din mamma? Skolan? Berätta så löser vi d-"
"Jag är gravid." Viskar hon. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag blir osäker på om jag hörde rätt.
"Vad sa du?" Frågar jag och tittar på henne som nu ser mig rakt i ögonen.
"Jag är gravid." Jag skakar på huvudet och känner hur min blick vidgas, hur jag nästan tappar andan när jag förstår att jag inte hört fel.
Allt i mitt huvud står stilla samtidigt som hundra nya tankar dyker upp och en främmande känsla kryper fram inom mig. Det är som att få ett slag i ansiktet, allt bara stannar upp på något sätt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska gå härifrån eller stanna, om jag ska säga något eller bara vara tyst. Jag försöker att få fram något men inte ett enda ord lyckas jag säga. Det går inte. Allt kaos blev plötsligt något helt annat. Det blev värre. Hundra gånger värre.
-Kommentera för uppdatering, glöm inte att lämna en like-
