Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 29

Jag öppnade dörren till lägenheten och steg in i den dör mörka hallen. Det var tyst. Väldigt tyst. För tyst. Till och med lufttrumman hade tystnat. Det var en konstig upplevelse. Konstig.

Jag kände hur första tåren laddade min kind när jag såg på det kalla väggarna och dom slitna möblerna. Men tröjärmen var snabbt där och torkade bort den. Jag snörvlade till och skakade på huvudet. Jag skulle inte gråta nu! Jag fick inte!

Mina steg hördes mot det kala golvet och dom små klackarna på mina skor ekade. Och med ekade menar jag verkligen ekade.
Mina instinkter ledde mig in till mammas rum där allt jag någonsin haft var gömt. Under sängen, under en lös planka låg en låda. Ett svart litet skrin med guldiga kanter. I mitten satt ett rostigt gammalt lås som öppnades av den silvriga lilla nyckeln i mammas madrass.
Och när jag vred om nyckeln öppnades kärleken igen. Det hade hjälpt förut och det hjälpte kanske nu också...

***Felix perspektiv***
Jag parkerade mopeden i en av dom markerade rutorna och drog av mig den svarta hjälmen. Handen flög upp i mitt sandfärgade hår och drog bak det från ansiktet. Egentligen kände jag att vax skulle varit bäst just nu men det låg långt ner i min väska och jag orkade knappast leta upp någon spegel heller.

Jag stod utanför sjukhuset. Dom vita byggnaderna tornade sig upp över mig och såg faktiskt väldigt skrämmande ut. Tankarna flög runt överallt och hela mitt huvud var en stor soppa av alla olika grejer den var tvungen att pressa in.

Faktiskt var typ hela världen ganska upp och ner just nu. Inget kändes egentligen rätt.
Andrea verkade hata mig och på grund av henne hade jag skippat så många möten och träningar med bandet att Daff hade hotat mig med att kanske ge mig kicken ur bandet. Hemma var inte heller särskilt bra. Mamma jobbade hela tiden och Felicia hade precis flyttat. Det betydde ungefär att jag var fast med dom små. Vilket gav väldigt mycket mindre tid.

Så mitt liv var ganska rörigt. Ganska i alla fall.

Men det spelade ingen roll längre. Det spelade ingen roll om mitt liv var en röra och om jag mådde piss. Jag levde för Andrea. Mina egna skador märktes knappt.
Det var därför jag stod utanför sjukhuset. Det var för Andrea.

Jag skulle nämligen hälsa på hennes mamma.

***Andreas perspektiv***
Mina händer darrade när jag drog fram den svarta lilla lådan.
Den såg precis ut så som jag mindes den.
Svarta silkeslena träsidor, guldiga snirkliga dekorationer, ett rostigt, och en gång silvrigt, lås med spetsar lika kronor.
Det var mammas skrin. Hon gav det till mig när jag fyllde fem. Det och dess innehåll var mitt allt. Det var det absolut käraste jag ägde.

Jag satte mig på sängen och tog fram nyckeln. Den stack jag in i låset och vred om. Det hördes ett litet klick och lådan gled upp.

Överst låg några familjefoton. Jag plockade upp ett av dom och smekte fingret över mina föräldrars ansikten. Mamma och pappa satt med mig i mitten. Jag var liten. Ungefär 4 tror jag. I pappas famn låg Olle och i mammas famn låg Tim. Alla log stort och mina ögon tårades när jag såg på pappa. Han hade varit det bästa jag hade när han levt.
Min bästa vän!

Innan mina ögon förvandlades till neagarafallen hade jag lagt ner fotot igen och plockat upp Olles nalle. Eller var det Tims.
Det visste jag inte. Troligtvis var det bådas och dom hade nog bråkat om den också för nalles ena arm hängde lite snett.

Jag snyftade lågt till och tryckte det gosiga djuret mot bröstet. Tårarna hade börjat rinna igen och jag begravde ansiktet i det sträva tyget för att dämpa det häftiga snyftningarna.
Lukten av gammalt, mögel och sopptipp fyllde min näsa. Jag rynkade på den men slappnade snabbt av. Det var inte så farligt. Och hur nallen än luktade så ville jag ha kvar den där den var. Vid mitt bröst hårt dit tryckt av mina armar.

Men sen stelnade jag till. Skakningar började i hela kroppen och tårarna brände under ögonlocken och på kinderna.
Det fanns en annan lukt också.

Jag började skaka ännu häftigare när jag insåg vad den fick mig att minnas.

//Flashback, för 7 år sen//
Jag kollade ut ur fönstret och såg träden svischa förbi. Vi körde på motorvägen och det var ungefär en timme kvar.

Jag vände på huvudet och kollade bak på Tim och Olle som satt i baksätet och bråkade om nallen dom fått i julklapp av farmor. Den var tyvärr redan lite trasig på grund av deras så många bråk.
Jag log lite innan jag vände huvudet mot vägen igen.
Mina bröder var för söta.

''Hur går det i skolan då Andrea?'' frågade mamma plötsligt och jag tittade på henne i stället för på träden. Hon såg helt koncentrerat på vägen men jag visste att hon absolut inte skulle ha något i mot en liten pratstund.
''Det går bra mamma'' sa jag kort och log. Hon såg snabbt på mig och log tillbaka.
''Är det svårt att börja tvåan gumman?'' sa hon troligtvis för att fortsätta samtalet. Mamma hade ju också gått tvåan och borde veta om det var svårt eller inte.
Jag skakade bara på huvudet och vände huvudet tillbaka till fönstret.

Snart sov jag.

***
Jag vaknade av ett stöt och hela jag flög fram. Bilkudden (den stora ballongen som kommer fram när man korockar) steg upp framför mig och tryckte mig tillbaka mot sätet. Ett skrik hördes. Och sen kom dimman.

Allt hände så snabbt. Det hördes skrik från mamma, tjut från mina bröder och flämtande från mig.
Ännu en kraftig stöt fick min mage vändas ut o in och jag spydde ner i knät. Tårarna blandades med spya som sedan blandades med blod.

Det sista jag hörde var Olles rop efter den trasiga nallen.
Sen svartnade allting.

//Flashback slut//

Jag torkade bort så många tårar som möjligt och lyfte bort nallen ifrån mig. Jag slängde ner den på golvet och kastade huvudet i mina händer.

På nallen fanns blod. Lukten eller synen lurade mig inte.
Det var blod.

Blod från mina döda bröder.

***
Okej, har en liten fråga till er...

ÄR NI GALNA?!?!? 4 F*KING TUSEN!!!!!!!!!!!!!!!
Det är fan inte sant alltså!:O

Men gud vad jag älskar er<3<3 Era kommentarer och gillningar och ni gör fan min dag bara när ni trycker på den lilla stjärnan längst ner<3:*<3
Åh, om ni undrar så brukar jag inte bli stor på sociala medier och så, så detta är väldigt stort för mig:) och jag vet att 4000 inte är jättemycket när man jämför med folk som har typ miljoner läsare... Men detta är stort för mig och jag trodde aldrig detta! TACK❤️ Ni är verkligen bäst i världen!!

Kramisar och pussisar och alla kärlek och värme jag kan ge er<3:*<3:*<3:*

//Livi:*