Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Sista KAPITLET

Okej, jag har lite planer nu då. Och tyvärr så tror jag att dom planerna inte leder mot en längre berättelse...
Detta är alltså sista kapitlet:(
Det är inte alls intressant men jaja. Det är det sista så njut!

***Andrea's perspektiv***
Inte en sekund tvekade jag att kyssa honom tillbaka.
Jag hade saknat honom så mycket. Men inte riktigt förstått hur mycket för än nu.
Båda jag och Felix fällde tårar av glädje. Dom blandades i kyssen och gav hans läppar en saltsmak. Dock var det de finaste ögonblicket jag någonsin upplevt. För ni vet när man ser på film och ser den absolut perfekta kyssen på skärmen. Man drömmer om hur underbar den är i flera år. Men när man upplever den på riktigt förstår man att det inte finns några fantasier som kunde mäta sig, eller ens vara i närheten av verkligheten. För så mycket fantastiskt har inte funnits i min hjärta förut.
Felix var den rätta för mig, det var galet att jag ens trott något annat. Det var inte en slump att vi träffades. Det måste varit menat att bli så.

/Jag blundade medan jag tänkte i genom min ''plan''. Bilarna susade förbi och det fanns ingen chans att dom skulle stanna.
Jag hade tänkt göra detta länge men aldrig vågat. Men mamma hade snart varit borta i 8 månader och jag tvivlade på att det fanns något kvar av hennes riktiga jag. Och att mamma försvunnit betydde att det inte fanns något kvar att leva för. Så vad hade jag för val.
Jag öppnade sakta ögonen och såg ut på bilvägen. Sedan tog jag ett kliv ut. Sedan ett till. Och ett till.
Jag hörde hur en bil tutade på mig. Som om jag skulle flytta mig.

Jag drog ett djupt andetag och knep ihop ögonen.

Förlåt mamma.

Sedan kom den kraftfulla stöten och jag dundrade mot gräsmattan bakom mig./
Jag kände hur solen stack mig i ögonen och väckte mig. Jag vände irriterat på mig och stönade högt. Huvudet dunkade och varje kroppsdel var så öm att det kändes som jag skulle dö. Som om någon suttit med en sko i handen och bankat på mig hela natten.
Jag slog sakta upp ögonen och gäspade. Snabbt konstaterade jag att rummet inte var hemma.
Jag låg på en soffa insvept i några filtar. Rummet var garanterat ett vardagsrum. Med vita väggar och vita möbler. Vitt helt enkelt.

Jag ryckte till när jag hörde ett lågt mumlande från golvet. Jag kollade över kanten på soffan och kände mig som ett litet barn som smygkikar på en julklapp.

Ner på golvet på ett par kuddar låg en kille som jag kände igen från två ställen. Det var killen som räddat mig igår. Eller hindrat mig egentligen. Han hade puttat mig från vägen, frågat hur jag mådde och sedan rest sig upp för att hjälpa mig hem. Det sista jag kommer ihåg var att han frågade vart jag bodde. Sen är allt svart. Han hade uppenbarligen inte fått något svar då han tagit mig hit, som jag tror var hans hem.
Men jag kände igen honom från någon annan stans också. Igår kväll hade jag nog inte sett det då jag varit både påverkad och förvirrad, och så hade det dessutom varit mörkt. Men killen där nere var en av mina största idoler. Felix Sandman. Medlem i pojkbandet The Fooo Conspiracy. Jag hade gillat dom sedan dom slagit igenom. Men till skillnad från andra tjejer gillade jag dom inte för att dom var snygga (okej, det var dom, men det var inte därför).
Jag gillade dom för deras dans. Det var ett par stora förebilder för mig och att kunna röra sig sådär bra när man dansar var helt fantastiskt. Och enligt mig så var Felix bäst på att dansa.

Nu låg han här. Framför mig med slutna ögon och halvt öppen mun. Igår rädda han livet på mig och tog med sig mig hem. Jag sov på hans soffa inatt.
Han mumlade till igen och vände lite på sig. Skulle jag väcka honom? Det skulle ju kännas skönt men å andra sidan så...
Han var så söt där han låg med rufsigt hår och armarna under huvudet. Allt jag ville var att krypa ner till honom och..! Men skärp dig Andrea! Han är ju liksom en främling för dig!

Jag suckade tungt och skakade på huvudet åt min egen dumhet. Sedan reste jag mig och gick för att kunna ta mig ut här ifrån. Utan att väcka Felix./

Inget. Ingenting kunde skilja oss åt.
Vi var ett. Vi kunde inte leva utan varann. Det hade vi nog båda förstått.
Jag var bara så otroligt lycklig i denna stund. Allt var verkligen perfekt.
Mina känslor kunde jag inte förklara och mitt hjärta var lika stort universum.

Felix släppte mig och såg in i mina ögon.
''Jag älskar dig Andrea Moské!''

Nämnde jag att just Felix Sandman tog upp nästan hela delen av mitt universum.

***
Epilog kommer!!