Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 21// Del 2

Jag sprang in genom dörrarna och fort fram till kvinnan i receptionen. Jag fick ganska många blickar på mig, även från henne. Men det hade jag verkligen inte tid att tänka på nu. Andrea kanske var i stor fara.

''Vart är Andrea Moksés rum?'' frågade jag snabbt och hon skrev in något på datorn.
''Andrea Moksé...'' mumlade hon för sig själv och jag såg hur datorskärmen blev vit när den började söka.
Hon rynkade pannan när resultatet kom upp.
''Ledsen, men vi har ingen Andrea Moksé'' sa hon och såg förvirrat på datorn. Hon var inte den ända. Va?! Ingen Andrea. Men vart var hon då?
''Men...'' fick jag fram. Hon skakade medlidande på huvudet och vände sedan huvudet till skärmen.
Jag själv vände mig för att gå men stoppades.
''Vänta!'' Ropade tjejen och log halvhjärtat mot mig. ''Vi har en Linda Moksé på våning 3 nummer 275, hjälper det?'' frågade hon och ett nytt hopp började bildas inom mig.

-Vet inte om jag döpt Andreas mamma till något men nu får hon heta Linda-

''Kanske'' sa jag medan jag nästan började springa mot hissen. ''Tack!''
Hon nickade till svar och vände sig sedan för att hjälpa en gammal farbror som precis kommit.
Jag själv sprang in i den redan proppfulla hissen. Det var knappt så man kunde andas där inne. Men ju fortare upp desto bättre.

Det kändes som en evighet tills hissdörren öppnades, under ljudet av det lilla plinget, på tredje plan.
Jag kastade mig ut och började springa igen.

244, 245, 246...
Okej längre bort.

Jag rundade ett hörn och gick igenom en glasdörr.
När jag kommit igenom gjorde jag mig redo att springa igen, men det behövdes inte.
På en av dom många vita soffor i korridoren satt hon och kollade oroligt på en av dörrarna.

***Andreas perspektiv***
När vi kommit fram till sjukhuset hade mamma direkt tagits in i ett av rummen. Jag själv hade fått stanna utanför.

Under tiden som gått hade jag suttit ner. Med tårarna rinnande ner för kinderna. Hickat och vaggat fram och tillbaka. Och samtidigt hela tiden kastat mig på varenda person som gått förbi. Jag hade gripit tag i dom och frågat om mamma skulle bli bra. Eller frågat är en underdrift. Mer... skrikit, gråtit och sen ramlat ihop framför dom. Sen hade jag legat där på det smutsiga sjukhusgolvet. I hopkrupen till en liten boll, och snyftat tills jag inte hade något kvar. Allt jag ville var att se min mamma.

Nu låg jag på golvet igen, efter att ha hoppat på en gammal man i vit rock och en bunt papper i armarna. Papperna, som han tappat, låg runt mig, utspridda.

Jag skrek och grät för allt i världen. Jag skrek efter mamma, efter Tim, efter Olle och efter pappa. Jag skrek att jag inte ville ha det så här, att det inte var meningen. Jag hade lovat att ta hand om mamma. Jag hade lovat att aldrig låta henne skadas.
Men mitt löfte hade jag inte hållit.

Ett par starka armar grabbade tag i mig och hjälpte mig upp. Läkaren hjälpte mig att sätta mig ner på soffan och sa åt mig att lugna mig.

''Kan vi kontakta någon du känner?'' frågade han vänligt. ''Det skulle nog hjälpa dig''
Jag skakade på huvudet. Det fanns ingen annan en mamma.
Om inte...

''De,et finns en p,person'' fick jag fram. Han nickade och jag snörvlade till. ''Det är min vän Felix Sand,m,man'' sa jag och försökte att inte börja skrika igen. ''Men jag tror inte att h,han vill hjä,lpa mig ju,just nu...'' Jag hickade till igen och försökte förtvivlat stoppa som salta tårarna som forsade ner för mina kinder.
''Men prova i alla fall'' sa den snälla mannen och klappade mig försiktigt på ryggen. Jag nickade och han reste sig för att plocka upp sina papper.

Med darrande händer plockade jag upp min mobil och gick in på kontakter.
Felix nummer var en favorit så jag hade honom som kortnummer.

Jag tryckte på namnet och satte försiktigt telefonen vid örat.
Om du inte svarar nu Felix så...

Tonerna gick fram en efter en. Men dom blev inte avbrutna. Nej, dom fortsatte att ringa i mina öron med sitt irriterande ljud. Han svarade inte.

*Hej du har kommit till Felix Sandman. Jag kan tyvärr...*

Nej! Han svarade inte...

***
Jag lämnade ett röstmeddelande. Sen la jag på och fortsatte att stirra stint på mammas dörr. Tårarna rann, men inte ett ljud hördes från mig. Jag hade verkligen inget kvar...

Det kunde ha gått timmar, minuter, dagar, år.
Men plötsligt ryckte jag till av att en dörr smälldes igen bakom mig och en välkänd röst ljöd genom rummet.

''Andrea!''

Jag vände mig om och såg in i ögonen på Felix som stod i dörröppningen. Ingen jacka, kepsen slarvigt tryckt på huvudet och snö överallt. Hans mun var vidöppen och håret stod åt alla håll under kepsen.

''Felix!'' viskade jag lättad och reste mig upp. Han sprang fram och la armarna om mig. Jag begravde huvudet mot hans bröstkorg och andades djupt. Gråten hade satt igång igen och jag hickade och snörvlade mot Felix.
Han strök mig över huvudet och hyschade mig lågt.
''Så vännen! Allt kommer att ordna sig...'' viskade han halvhjärtat. Jag skakade häftigt på huvudet och snörvlade högt.
Nej!
Det kommer inte ordna sig..!

***
Tycker så jävla synd om Andrea!!:((((
Är det typ normalt att gråta till sina egna kapitel, hehe:~|

Men hoppas ni gillade det. Ska försöka med nytt kapitel imorgon:*

All love to you<3<3<3

//Livi