Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 25

3 dagar senare:

Jag blickar nervöst upp mot Felix som helt konserterar sig på sin burgare. Vi var på Donken och käkade lite tillsammans med dom andra killarna, plus Jolina.
Dom skrattade, pratade och var allmänt högljudda.
Men inte jag och Felix direkt. Speciellt inte jag.

Allt i mina tankegångar var så förvirrande att jag inte kunde komma ihåg hur man får ut ljud ur den dumma grejen kallad mun.
Allt var som en stort trassel och inget kunde gå rätt till.
Beslutet.
Kyssen.
Mamma.
Felix.
Dansen.
Världen.
Jag.
Inte hade jag någon jävla aning på hur jag skulle fixa något av det.
Beslutat var alldeles för svårt för att ta. Kyssen var bara ännu en grej som jag helt utan hjärna gjorde och förvärrade allting. Mamma hade lämnat mig. Felix, som satt mitt i mot mig och stirrade på sin ketchup, visste att jag hade känslor för honom nu och det var också en sak som förvärrade allt. Dansen hade jag helt tappat greppet om och inte fan ville jag det. Hela min värld rasade samman så...
Och jag. Jag var jag. Med miljoner frågor som jag aldrig skulle kunna besvara. Jag var jag, med tusen problem som jag hela tiden lämnade någon annan att städa upp. Jag var det värsta som min hjärna kunde ta in!

***Felix perspektiv***
Andrea suckade utan anledning och kollade motbjudande på sina Nuggets. Jag stirrade på min burgare med en sådan intensivhet att jag trodde mina ögon skulle gå sönder. Hon hade inte mött min blick sen vi kom hem från sjukhuset och jag trodde inte att hon hade några planer på det häller.

''Asså, vad har hänt med er två egentligen?!'' frågade plötsligt Ogge och jag lyfte huvudet och såg på honom. Hans blick vilade på Andrea som hade börjat torka sig om ögonen så som hon alltid gjort dom senaste dagarna när någon pratade med henne.

''Vad menar du?'' Frågade jag för att lätta upp det hela för Andrea. Ur ögonvrån kunde jag se hur hon nickade tacksamt mot mig.
Oscar suckade en tung är-du-helt-jävla-trög-eller-suck och skakade på huvudet så det fluffiga flög överallt. Han rätade snabbt till det med handen och vände sedan upp blicken mot mig igen.
''Ni ser ju ut som zombies båda två!'' suckade han och nappade åt sig en pommes från min bricka. Jag ignorerad det och bara ryckte på axlarna.
Andrea hade nu gett ifrån sig en ljudlig snyftning och allt jag ville var att gå fram och lägga armarna om henne. Men... Det gick inte.
Trots det så visste jag ju redan att hon gillade mig men jag tror att det var bäst att vänta lite. Hon hade för mycket att tänka på nu. Och om jag hade sagt det där högt hade en enorm betoning på för varit på plats.

''Är det om sjukhusgrejen...'' frågade Jolina tveksamt och jag märkte hur hennes röst skakade. Innan hon ens hade avslutat meningen så kastade sig Andrea upp från stolen och gicksprang till toaletterna i hörnet av det stora rummet. Den svarta dörren smälldes igen och kvävde dom hetsiga snyftningarna.
Det tog faktiskt några sekunder innan jag förstod att det typ vad meningen att jag skulle följa efter henne. I alla fall om det hade varit en film.
Så jag reste mig nästan lika häftigt och gick fram till dörren. Knackade tre gånger innan jag självmant gick in (hon hade inte låst) och stängde igen bakom mig.

***Ogges perspektiv***
''Vet ni vad som hände egentligen?'' Frågade Omar så fort Felix försvunnit in på toaletten. Jag skakade på huvudet men Oscar ryckte lite på axlarna. Vi alla vände snabbt huvudet mot honom och Jolina sa snabbt.
''Men berätta då!''
Han nickade och började berätta vad han hört från Felix.

''Han fick tydligen ett röstmeddelande när han var i skolan i tisdags. Det var Andrea som sa att han var tvungen att hjälpa henne och att hon var på sjukhuset. Han trodde förstås att det var hon som var skadad och sprang hela vägen till sjukhuset. Väl där hade Felix låtit henne gråta och skrika i hans knä'' sa Oscar snabbt och jag ansträngde mig för att hänga med. ''Efter några timmar kom tydligen en läkare och visade dom till Andrea mammas rum. Väl där hade han bett henne göra ett beslut. Hennes mamma var så sjuk att dom var tvungna att skicka henne till en specialklenik. Men kleniken ligger i Japan och om Andrea säger ja kommer hon inte se sin mamma på 4 månader. Annars kan hon låta henne stanna och somna in...'' Fortsatte Oscar och jag började förstå lite. Jag skulle också tappa greppet om allt om jag hade var tvungen att ta ett sånt beslut.
''Andrea är helt utom sig och har ingen aning om vad hon ska göra längre. Felix säger att alla problem hon har är för många att kunna räkna!''

Ja, hon verkade ha rätt så många i alla fall...

.***
Hej allihopa!
Hoppas jag inte väcker er när jag puplicerar så sent. Har bara två snabb grejer;)

1. Ni kanske har sett att jag ändrat min prolog lite men det var mest för att det inte passade in alls typ det jag har skrivit där.
2. Jag har inte fått något svar på om jag ska göra sneek peeks eller inte så jag tolkar det som ett nej...:(

Men love u och kram så länge<3

//Livi:*

Ps. Har inte läst igenom så ursäkta för flummigt...