Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 35

Jag parkerade vid Oscars uppfart och skyndade mig in genom dörren. Jag kastade mig in, brydde mig inte om att knacka. Det gjorde vi aldrig. Sen ropade jag Oscars namn samtidigt som jag drog av mig min jacka och sparkade av skorna. Till svar fick jag ett 'Uppe på övervåningen' och jag sprang upp för trappan och in på Oscars rum.
''Tja'' pustade jag ut och såg på Oscar där han låg på sin säng med mobilen i handen.
''Varför så bråttom?'' frågade han och kollade roat på mig. Jag himlade med ögonen och satte mig utmattat vid Oscars skrivbord.
''Så vad kan vara värre än att glömma sina bros födelsedagar?'' frågade han ironiskt samtidigt som han ansträngt satte sig upp. Jag himlade trött på ögonen och mumlade ett tyst förlåt.
''Vad sa du Felix?'' frågade han retsamt och ställde sig upp.
''Förlåt!'' sa jag lite högre och försökte dölja mitt leende.
''Jag hör dig inte...'' Log han och lade en hand mot örat.
Jag suckade och kastade en random penna från skrivbordet på honom.
''Du hörde mig och du kan inte tvinga mig att säga det igen!''
Han såg lurigt på mig och la armarna i kors över bröstet.
''Faktiskt så kan jag det. Du var ju inte med men från och med i lördags har jag varit vuxen. Och medan du fortfarande är ett litet barn, så har jag all rätt att tvinga dig att göra vad som helst lilla Felleboy''
Han betonade ordet lilla och jag allt jag ville var att ge tillbaka, men jag kom inte på något att säga så jag höll tyst.
''Ser ut som jag vann den här gången bro!'' sa Oscar överlägset och jag suckade. Kunde han inte ge sig?!
''Grattis i efterskott Oscar!'' sa jag trött och reste mig upp. ''Nöjd nu?'' Han tvekade och såg ut att tänkta efter men nickade (till slut).
''Så vad är så viktigt?'' frågade han fortfarande med den retliga tonen i rösten. Jag blev där i mot gravallvarlig och såg honom djupt i ögonen.
''Det handlar om Andrea...'' jag pausade innan jag med svårighet fortsatte. ''... Jag tror jag hittat hennes pappa...''

***Andreas perspektiv***
Jolina såg på mig med tårar i ögonen. Om jag ska var ärlig tror jag att även jag grät.

Jag avslutade storyn och såg tveksamt på henne. Hon slog fort armarna om mig och började snyfta hårt mot min axel.
''Och jag som trodde jag hade det svårt!'' viskade hon i mitt öra. ''Tänk att jag så länge letade efter någon att prata med, någon som kunde förstå mig och varit med om samma sak... Och när jag precis gett upp så springer jag in i någon som haft det tusen gånget jobbigare!''
Hennes ord fick mig att komma ur desperationen min hjärna begravt sig i när historien upprepades. Jag tog tveksamt bort henne från mina axlar och såg henne chockat i ögonen.
''Har det hänt dig med?!''
''Ja... och nej...'' sa hon tveksamt och snörvlade till.
''Jag kan inte säga att jag haft det jobbigare, för det har jag inte! Men när jag var runt 14, 15 år dog min tvillingbror...''

Va?! Hade hon också haft det svårt?! Jag som trodde jag vart ensam.
''Åh Jolina...'' viskade jag och drog fingrarna genom hennes hår.
''När han dog var det som halva jag försvann. Det var som om jag gick av Andrea!''
Det verkade som om hon kom in i minnet för hennes händer började skaka och hela hon strålade av gåshud.
''Jag vet... Jolina jag är så ledsen!'' mumlade jag och såg henne djupt i ögonen.
''För vad Andrea?'' frågade hon lite lugnare. Det värsta var över. ''Det var länge sen, och Omar har fått mig att komma över honom...''
Jag ryckte till igen. Omar?! Men hur hade han hjälpt?!?

''Hur hjälpte han dig?'' frågade jag med betoning på han. Jolina log sorgset.
''Du har aldrig varit i en relation va Andrea?'' Frågade hon och jag skakade på huvudet.
''Tro det eller ej men kärlek är nästan det ända som kan övervinna sorg!'' Hon skrattade lågt. ''Hans ögon fick mig att le, hans beröring fick mig att rodna och hans skratt fick mig att skratta. 3 saker jag inte hade gjort på länge...''

Jag tvekade. Jag kände igen mig. Men inte med Omar. Med en kille med sandfärgat hår och gröna vackra ögon. Som fått mig att rodna vid hans beröring, fått mig le in i hans ögon, fått mig skratta när han skrattade. 3 saker som jag nu kom på att jag inte gjort på länge.
Hela jag stannade upp för en sekund när hela sinnet skiftade.

--'Ska jag följa dig hem..?
'Kära Felix...'
'Det återstår att se hjärtat!'
'Samma för din flickvän?'
'Är du redo?'
'Du var helt fantastiskt Andrea'
'Ni är ett gulligt par!'
'Vad fin du är...'
'God jul Felix!'
'Vad hände?!'
'Jag gillar dig... mer än vänskap, och jag vill att du ska känna samma sak...'
'Det går bara inte!'
'Andrea!'
'Det är bara ett trick'
'Ni ser ut som zombies båda två!'
'Tack Felix!'
'Jag antar att du ville att hon skulle stanna...'
'Felix vänta!'
'Jag älskar ju dig...'--

''Jag älskar Felix!'' mumlade jag för mig själv. Jolina såg konstigt på mig.
''Vad sa du?'' frågade hon stillsamt.
''Jag är kär i Felix! Jag gillar honom!!'' sa jag högre och mer stressat. Mina händer grabbade tag i Jolinas armar och jag såg henne i ögonen.
''Ja det är klart att du gör'' sa hon förvirrat. Jag nickade ivrigt.
Ja det är klart att jag gjorde!

Det började sprudla inom mig och jag darrade av glädje. Hur kunde jag vara så dum att jag sa nej?! Hur kunde jag vara så dum som inte såg ledtrådarna jag gav till mig själv?! Hur kunde jag inte fatta att orden och pussarna jag gett honom innerst inne hade varit sanna!
Att dom betytt något!
Jag måste varit blind! Jag har erkänt för mig själv att jag gillar honom, men... Jag verkligen älskar honom! Hur kunde jag säga nej?! Allt jag ville ha var ju hans närhet...

''Vad håller jag på med?!'' Utbrast jag innan jag reste mig upp och skyndade mig ut ur Jolinas rum. Jag dundrade ner för trappan och ner till hallen. Där drog jag på mig mina skor och hängde jackan över armen, jag kunde sätta på mig den sen.
Sen tryckte jag upp dörren och sprang ut i regnet.

Jag måste hitta Felix!

***
Ge en stor applåd till Andrea, För hon kom äntligen underfund med sina känslor för Felix:) så låt oss alla föra våra händer snabbt mot varandra så ett klappade ljud hörs och vänta spänt på den vackra filmkyssen...

<3LiviiiKiwiii<3