Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 4

***Andreas perspektiv***
Kära Felix
Jag står utanför din dörr när jag läser igenom det här för mig själv. Är det bra nog. Jag är ingen författare så det kanske inte blir bästa brevet någonsin direkt.
Meningen med detta är att jag vill berätta en sak för dig. Öga mot öga.
Därför kan vi väll träffas imorgon, den fjortonde, klockan 14.00 vid plattan. Jag hoppas så att du kommer.
Jag väntar där.

//Andrea

Som det stod i brevet så läste jag igenom det några gånger innan jag tveksamt la pappret vid dörrmattan och gick sedan iväg. Tänk om han läste men inte kom! Det skulle egentligen inte varit så konstigt då vi liksom inte kände varandra.
Men ändå...

Om han läste men inte kom. Jag skulle nog inte klara av det. Det låter vrickat och... Ännu mer skumt. Men jag gillade honom på något konstigt vänster. Jag vet inte vad det var. Han hade liksom typ sagt 3 meningar till mig, men...

Äh, tänkte jag för mig själv och suckade innan jag fortsatte gå längs den tomma gatan.

Han hade nog redan glömt vem jag var.

***
''Du är sen''
Min ''danspartner'', Jim, kollade surt på mig. Jag såg skamset tillbaka och sänkte huvudet.
''Förlåt''
Han log ett vänligt leende och skakade på huvudet.
''Det gör inget, men låt det inte hända igen!'' Jag nickade och gick mot omklädningsrummet.

När jag var ombytt gick jag ut till Jim som redan satt igång musiken.
Jag log mot honom och gick och ställde mig på min position bredvid honom.
Första danssteget gjordes och sedan var magin släppt. Allt jag kunde tänka på var hur kroppen rörde sig i takt till den poppiga musiken. Den gjorde sin egen grej helt enkelt.

Dans. Vad skulle jag göra utan den?

***
''Men vi ses imorgon Andrea.'' Säger Jim och kramar mig.
''Det gör vi'' Svarar jag och sedan skils vi åt. Jag ler när jag går iväg. Jag har precis fått göra det bästa som finns. Och det får mig alltid att le som ett fån.

''Andrea?''
Rösten får mig att rycka till och jag vänder mig förskräckt om.
Så klart. Ingen mindre än Felix Sandman. Varför utsätts jag för detta?
''Ja, det är jag.'' Svarar jag på hans otydliga fråga. ''Felix'' säger jag och nickar mot honom.
''Åh, det är ju du!'' Säger han lite dumt och skiner upp i ett stort leende. Jag kan inget annat än att le tillbaka när jag ser det söta ansiktet.
''Japp. Andrea Moksé, som du en gång räddade livet på...''
Han skrattar lite lätt och kliar sig nervöst i nacken.
''Vad är det?'' Frågar jag. Han tittade upp och flackade med blicken över hela mig.
''Jo, du vet...''
Nej det gör jag inte så var snäll och berätta.
Även fast det var en tanke så avslöjade nog min blick en hel del.
''Jag läste ditt brev'' mumlade han lågt och fortsatte att stirra på min kropp. Varför om jag får fråga? Jag menar, jag är ju liksom jag. Andrea. Tjejen som ingen någonsin skulle gilla. Eller bli kåt på. Vad har liksom jag?

''Och...'' Säger jag för att få honom att fortsätta. Vilket verkar omöjligt då hans blick fastnat någonstans vid mina bröst, som syns väl under min urringade tröja. Ögonen är ofokuserade och stora. Gillar han det han ser? Du skämta Felix! Mig? Du har fan tusen tjejer som skulle döda för att få stå bredvid dig. Varför jag?

''Hallå?! Jorden anropar Felix'' Säger jag och viftar med handen framför hans ansikte. Han kollar generat upp och hela hans ansikte flammar upp när han inser vad som hänt.
Jag skrattar och ler hånfullt.
''Jag vet att jag är snygg Felix men du behöver inte fån glo för det!'' Skrockar jag.
Han, som fortfarande är röd, ler tillbaka.
''Men vad skulle du säga?'' frågar jag mer allvarligt. Jag ville faktiskt veta, men denna lilla incident hade nog både fått mig och Felix lite bortglömda.

Han ryckte på axlarna.
''Du ville ju prata, så varför inte nu?''
Jag skiner upp och skrattar till åt en tanke som automatiskt flög genom min hjärna. Han kollar frågande på mig. Det fanns ju liksom inget att skratta åt.
''Vad skrattade du åt?'' frågar han. Jag rycker på axlarna och putar med läpparna.
''Jag undrade om du kommer klara av det'' säger jag så allvarligt jag kan. ''Du verkar lite för attraherad av mig gubben''
Jag kan inte hålla mig längre och brister ut i gapskratt. Han kollar surt på mig men skrattar sedan han med.
''Det återstår att se hjärtat!''

Hjärtat!?

Han vet det nog inte själv men tusen små fjärilar bildas i min mage när orden glider ur hans mun.

Hjärtat...