Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 54

Hoppar fram två veckor...

***Andrea's perspektiv***
Mitt liv utan Felix blev såklart jobbigt... Men jag kunde överleva. Konstigt nog var det inte så svårt. Jag visste att han inte var den rätta för mig nu. Han hade ju svikit mig, när han hade lovat att aldrig aldrig göra något sådant...
Men.
Det var inte lätt att glömma honom heller. Han hade ju varit så mycket mer än bara min pojkvän. Han hade varit som en bror, en bästa vän, min stora kärlek...
Var det väldigt svårt att glömma en sån person..?

Nej.

Det var omöjligt.

***
Jag tog tag i min väska och skyndade ut ur mc Donalds kära lokal. Varför jag skyndade?
Ingen aning. Jag var bara trött på jobbet och ville komma där ifrån så snabbt som möjligt.
Jag sprang över torget i snabb fart och försökte undvika regnet som öste ner överallt.
Omöjligt.
Man var galen om man gick ut i det här vädret.
Jag insåg att om jag inte sökte upp i ett tak skulle jag sluta som en fisk.
Min blick flög över gatorna och hittade en liten busskur längre bort.
Bingo!

Jag sprang mot det hållet med armarna hårt om kroppen.
Jag frös. Ordentligt!
När jag nådde busskuren pustade jag ut och suckade nöjt när jag sjönk ner på den torra bänken.
Jag gnuggade händerna mot varandra för att få upp värmen samtidigt som jag såg på torget.
Det fanns inte jättemycket att kolla på. Det var inte en enda människa på torget.
Som sagt, var man galen om man gick ut i detta väder.
Antog att jag var lite galen...

Jag avbröts ur mina tankar av att min irriterade ringsignal lät ur fickan. Jag fiskade enkelt upp mobilen och såg på displayen.
Okänt nummer stod det med stora bokstäver.
Jag rynkade pannan. Det måste vara någon som ringde fel. Jag var liksom inget fan av busringningar.
Osäkert tryckte jag på grön och la mobilen mot örat.

''Hallå?''
Darrade jag på rösten?

''Hej Andrea, det är Tom, din...'' Jag hade stelnat till vid namnet Tom och avbröt honom.
''Jag vet vem du är och snälla, säg inget mer än Tom till dig själv!'' sa jag kallt och hårdnade i rösten.
På andra sidan så hördes ett harklande.
''Jag ville bara säga dig att Felix ville berätta.''
Jag fnyste som vanligt.
''Det finns inga bevis på det.''

''Nej det kanske det inte gör men lyssna Andrea...'' sa han och jag muttrade.
''Du får 1 minut''

''Felix och jag träffades ju på sjukhuset... Jag fick ju honom att lova att inte säga något. Han gick till slut med på det och jag lyckades bevara min hemlighet tills den dag då jag såg er på subway...''
Jag avbröt honom igen.
''Var du där?!'' frågade jag chockat. Det hade jag aldrig trott.
''Mm. Men i alla fall så sprang Felix efter mig när jag gick där ifrån och kastade ut ur sin mun att han skulle berätta för dig om inte jag gjorde det. Jag fick till måndagen på mig och... Och resten vet du...''
Han tystnade. Det betydde att jag fick prata.
''Varför sa du i så fall inget till mig, om att du fanns?'' frågade jag. Jag kunde riktigt se hur han spärrade upp ögonen.
''För... för att jag.. jag'' stammade han fram. Jag suckade djupt.
''Din tid är ute Tom. Jag tror dig inte.''

Jag la på.