Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 49

***Andreas perspektiv***
Utan några som helst undantag sprang min pojkvän genom staden. Okej, sprang var kanske att ta i men mer än att gå var det. Hela tiden höll han mig i handen, vilket så klart betydde att jag sprang också.
''Felix, varför så bråttom?''
Flämtade jag efter en stund. Låt säga att jag inte hade världens bästa kondition.
Felix vände huvudet mot mig och log stressat. Ett leende som definitivt inte var äkta...
''Vi är redan sena.''
Sen ökade han på farten ännu mer och flåsades följde jag efter.

Snart såg jag tack o lov den röda skylten med dom snirkliga bokstäverna på.
'' Friday's ''
Felix saktade in och stannade några meter från dörren. Han vände sig mot mig och såg mig i ögonen.
''Andrea...'' började han och suckade. ''Något där inne kommer få dig att se på mig på ett annat sätt...'' Han viskade nästan.
''Vad skulle kunna...''
Han avbröt mig.
''Ssch... Jag kan inte förklara, men snälla!'' Han tog ett djupt andetag och smekte min hals.
''...Kom ihåg att jag älskar dig.''

Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag bara nickade stumt, undvek hans ögon.

''Kom nu.'' sa han helt utan glädje i rösten. Han var som en levande robot.
Jag nickade igen och följde med honom in.

***
Han ledde mig till ett litet bord i hörnet och beordrade mig att sitta. Det konstiga var att det redan satt en person där.
En man tittade tillbaka på mig med en helt död blick.
Jag studerade honom kort.
Ljust, tunt hår. Bruna, nästan svarta ögon. Blek hy och en rätt så stor näsa.
Han såg snäll ut, och på något sätt bekant.
Han kanske jobbade på mataffären där jag handlade eller körde bussen till Felix.
Han var i alla fall bekant, vilket var ganska skumt.

Jag la en frågade blick på Felix.
Samma leende som förut var placerat på hans läppar.

''Andrea, detta är Tom Moksé...''

''Din pappa.''

***Felix perspektiv***
Hennes reaktion var något jag aldrig sett i hennes ansikte.
Fullständig chock.
Inget annat. Ingen sorg eller ilska, eller glädje. Bara ordentlig chock.
Hon såg från mig till Tom, och tillbaka till mig igen. Hennes ansikte var tomt, likaså hennes blågröna ögon som annars alltid tindrade av känslor.
Det var min tur att vända blicken från henne till mannen mitt emot. Han nickade mot mig och jag svarade likadant.
Jag visste precis vad han ville att jag skulle göra.
Jag såg tillbaka på Andrea. Hennes blick var nu fäst någonstans mitt i tomma intet.
Hon var inte närvarande.
Jag suckade lågt och gick sakta ifrån deras bord.
Vad hade jag dragit in mig själv i!?

***Tom's perspektiv***
Jag följde Felix med blicken.
Han var verkligen en fin kille. Allt han hade gjort för både mig och Andrea. Jag var glad att just min dotter hade hittat honom. Om man ens kan kalla henne det. Efter det här skulle jag vara mer hatad än förut. Hon skulle aldrig någonsin vilja bli min dotter.

''Stämmer det...''

Jag såg tillbaka mot min dotter. Hon andades ansträngande och knogarna vitnade nästan så hårt hon höll i bordskanten.

Jag nickade sakta.

Hon skakade förtvivlat på huvudet. Dom blågröna ögon glänste kraftigt av dom tårar som var på väg.

''Nej.'' sa hon bestämt och skakade vilt på huvudet.
''Min pappa är död. Jag såg honom dö!''

Hon hade ångest. Det var något i hennes ansiktsuttryck som fick mig att inse det. Ångesten kröp sig säkert runt över henne och släppte tyglarna om känslorna.
Med tungt hjärta skakade jag på huvudet.

''Den person du trodde var din pappa är död. Men jag är din riktiga pappa.... Det lovar jag.''

Hon skakade förtvivlat på huvudet och satte händerna för ansiktet.
''Hur kan jag vara så säker på det.'' mumlade hon och hickade till.
Hon såg upp på mig och gav mig en blick som var svår att tolka. Vad den än ville så var mitt svar bestämt och klart.

''För att det är det.''

***
Jag tystnade när jag berättat allt. Från den stunden jag träffade hennes mamma tills just nu.
Tårar rann ner för hennes kinder. Dom glänste i det svaga ljuset från lamporna.

''Hur länge har Felix vetat om det?'' frågade hon med darrande röst. Hon var rädd för svaret. Jag var rädd för att svara.
Om dom bröt upp skulle det vara mitt fel.
Jag bad gudarna om förlåtelse till Felix innan jag svarade.
''2 månader...''

Blicken i hennes ögon blev mörk och hon drog ihop sina ögonbryn. Hon reste sig häftigt och gav Felix en kall blick.

''Men det var jag so...''

Det var försent. Med snabba steg gick hon bort till hörnet där Felix stod och iakttog oss.
Jag suckade och mimade ett förlåt.

Förlåt Felix.

***Felix perspektiv***
Jag såg hur hon reste sig. Jag såg hur Tom försökte hindra henne. Jag såg hur hon inte lyssnade och kom emot mig. Jag såg tårarna på hennes kinder och ilskan i hennes blick. Jag såg min flickvän helt förkrossad.

''Hur kunde du!''

Hon stannade framför mig och såg förtvivlat in i min ögon.
''Hur kunde du svika mig så!''
En tår föll ner för hennes kind.
''Men jag...''
Hon avbröt mig genom att hålla upp en hand framför mitt ansikte.
''Säg inget Felix. Bara håll dig borta!''
Hon talade väldigt grötigt och otydligt. Men jag förstod vad hon ville.
Hon snörvlade till och tog ner handen. Hon drog ett djupt andetag och såg på mig med sänkt blick.
''Och det är för alltid!''

***
Oj, oj, oj, oj, oj...
Hur ska detta nu gå då...
Tack till 19+!! Älskar er så jävla mycket!!<33

<3LiwiiiKiwiii<3