Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 43

***Felix perspektiv***
Efter 3 filmer, 2 pizzor och säkert ett kilo med godis gick vi och la oss i min säng. Andrea kurade ihop sig mot mitt bröst och jag la varsamt armarna om henne. Jag var så försiktig med henne. Som om hon var gjord av glas. Okej kanske inte så försiktig men hon var väldigt ömtålig i mina ögon.
Hon var det finaste, vackraste och mest fantastiska i världen. Ändå hade hon fått lida av så mycket smärta. Jag ville inte orsaka henne mer. Därför var hon så ömtålig. Jag var tvungen att ta hand om henne.

''Godnatt Felix.'' mumlade hon mot mitt bröst och gäspade lågt.
''Godnatt vackraste!'' viskade jag svagt leendes och kysste henne mjuk i pannan. ''Jag älskar dig.''
Hon log smått och makade sig om möjligt ännu närmare. Nu fanns det absolut inget mellanrum mellan oss.
''Jag älskar dig mer, finaste Felix!''
Det var det sista jag hörde innan jag lyckligt somnade.

***
''Så vad ska vi göra idag?'' frågade jag och log mot henne över mina flingor.
''Jag vet inte riktigt...'' sa hon och pillade envist bort sista kanten av sin macka. ''Jag skulle gärna vilja hälsa på mamma...'' Hon kollade tveksamt upp och jag nickade uppmuntrande.
''Klart vi ska göra det!'' Hon log tacksamt mot mig och jag nickade igen.
''Men sen efteråt...'' började hon tveksamt. ''Du vet vi har ju aldrig varit på en riktig dejt... och jag tycker att det kanske vore dags nu...''
Hon såg upp från bordet där hennes blick placerats sig när hon pratat och mötte min blick. Det hon såg var nog en förvånad. För det var vad jag kände. Visst, jag blev jätteglad att hon bjöd ut mig men... Jag var nog inte så beredd på det. Hon slog sorgset ner blicken igen när jag inte svarade och jag insåg mitt misstag.
''Bjuder du ut mig'' utbrast jag förvånat och hon såg nervöst upp. Jag kunde faktiskt nästan svära på att hon skakade.
''Jag antar det...'' tvekade hon fram och ryckte lätt på axlarna.
Det dröjde ett tag, men jag sprack till slut upp i ett stort leende.
''Såklart jag vill gå ut med dig!'' utbrast jag häftigt. ''Du är ju min flickvän!''
Hon skrattade glatt och tog min lediga hand som låg slängd på bordet i båda sina.
''Ja, jag är visst det.''
Jag skrattade och log stort. Ett leende som hon besvarade.
''Lova mig bara en sak!'' sa jag lite mer allvarligt och hon nickade. ''Jag måste få planera allt!''
Hon brast ut i gapskratt och jag rodnade lite.
''S-åkl-ar-t!'' fick hon fram mellan skratten och jag log.

***Andrea's perspektiv***
''Är du okej?'' frågade Felix försiktigt när vi närmade oss sjukhuset. Jag tvekade innan jag skakade på huvudet.
''Men jag vill ändå!'' sa jag bestämt och tyglade känslorna i mitt bröst. Felix nickade för att visa att han förstått och vi fortsatte gå.
Snart började jag skymta den stora vita byggnaden och pulsen ökade rejält. Mitt hjärta måste ha slagit minst 100
slag i minuten och det var förvånansvärt att min bröstkorg inte gick sönder.
Du klarar detta Andrea!

Vi gick in i byggnaden och eftersom jag inte ville ta fler steg än nödvändigt så sprang Felix direkt bort till receptionen för att dubbelkolla att mamma inte hade flyttats.
När han kom tillbaka var jag alldeles kallsvettig och höll på att få panik.
Hur reagerade man egentligen när man skulle hälsa på sin döende mamma som inte var vid medvetandet? Kunde någon berätta det för mig så jag visste hur jag skulle bete mig!
''Hey! Andrea!'' sa Felix och grabbade tag i mina axlar och såg mig djupt i ögonen.
''Du klarar detta!''
Hans bestämda stämma fick mig att vakna och jag grabbade ett fast tag i hans hand och nickade.
Ja, jag klarade detta!

Vi åkte tre våningar upp. Hon var fortfarande i rum 309 så vi skyndade oss genom korridorerna för att hitta rätt.
När vi började närma oss tittade jag skrämt upp på nummerskyltarna.
299, 301, 303, 305, 307...
...Trehundranio...
Jag stannade upp och såg på dörren som om den var något farligt. Ett djupt andetag passerade mina lungor och mina ögon slöts i ett ögonblick.
När jag öppnade dom igen var min hand påväg upp mot det silvriga handtaget. Handen slöts sig om det och tryckte långsamt neråt. Jag lutade mig försiktigt mot dörren och den gled upp.

Där inne var allt som förra gången jag varit här. Flera dagar sen sist. Samma maskiner pep, samma sladdar trasslade sig, samma sol sken in genom fönstret och ner på mamma. Hon låg också i samma position. Munnen lite på glänt, slutna ögon, och ett allvarligt ansiktsuttryck.

Jag suckade djupt. Sen fick jag plötsligt syn på en man som stod lite längre bort, lutad över en medecinsvagn.
''Hans?'' frågade jag svagt. Min röst höll inte. Han kollade upp och log lite sorgset när han såg mig och Felix i dörröppningen.
''Hej Andrea.'' sa han svagt. ''Felix.'' Han nickade mot Felix som säkert nickade tillbaka. Jag stod ju framför honom så jag såg inte.
''Jag skulle vilja prata med mamma en stund.'' Nästan viskade jag och han nickade förstående.
''Absolut, jag skulle ändå gå nu.''
Jag nickade och vände mig bakåt mot min pojkvän.
''Kan du vänta utanför?'' frågade jag honom snällt och han nickade minst lika förstående som Hans.
''Säg till om jag behövs.''
Han böjde såg framåt och kysste min panna. Handen tryckte han till mot min innan han släppte helt. Sen gick han ut ur rummet, tätt följd av Hans. Dom stängde dörren efter sig och det blev genast lite mörkare i det trånga rummet.
Ensam. Med mamma.

Jag gick långsamt fram och satte mig på den lilla pallen bredvid sjukhussängen.
Jag tog mammas lilla hand i båda mina och såg ner på dom.
''Mamma.'' Började jag och drog ett djupt andetag. ''Jag vet inte om du kan höra mig just nu.'' Nej, det visste jag inte. ''Men jag vill bara få prata med dig ett tag, jag tror jag skulle må bättre av det.'' Snabbt snörvlade jag till och såg försiktigt upp på hennes ansikte.
''Det är konstigt att jag kunnat vara så glad dom senaste dagarna, det beror nog mycket på Felix. Han är min pojkvän nu mamma, jag vet att du skulle blivit stolt om du varit här...'' Ett till snörvlade följt av den första tåren.
''Med hans hjälp har jag lyckas ta mig igenom väntan utan att lida för mycket... Väntan på att dom skulle stänga av maskinerna.'' Fler tårar. ''Vilket dom snart ska göra... Jag tycker att det är orättvist att du bara får ligga här dom sista dagarna av ditt liv! Är det inte då man ska göra alla grejer man alltid velat göra? Och att ligga här är väl knappast en sån grej? Eller?''
Jag såg ner på byltet av våra händer igen och lät tårarna droppa ner där.
''Tycker du att detta är mitt fel?'' Frågade jag trevande, rädd för svaret jag skulle få, även om det inte kom något.
''Att du ligger här. Är det mitt fel...? För det känns som det...''
Jag drog handen under ögat för att stryka bort dom flesta tårarna.
''Och om det är det. Kan du förlåta mig då..? Kan du någonsin förlåta mig för att du inte får leva längre..? För det är mitt fel, eller hur..?!''
Förtvivlat la jag huvudet mot mammas mage och andades djupt och ansträngt.
''Kan du det mamma...'' viskade jag svagt och slöt mina ögon.
Klart att hon inte kunde! Jag måste vara knäpp om jag skulle tro något annat.

Efter att ha samlat mig lite så rätade jag på mig och såg på min mamma. På hennes rödbruna hår och tydliga käkben. På hennes slarviga tofs och slöa drag. På hennes slutna ögon och blålila läppar.
Utan att tänka på det sträckte jag fram handen och strök bort en ensam hårslinga från ansiktet. Jag strök min hand längs hennes sida och stannade vid kinden.
''Jag älskar dig mamma.'' viskade jag med tårar strömmande ner för båda kinderna. ''Det kommer jag aldrig sluta göra...''
Jag böjde mig sakta fram och kysste hennes panna. Den var iskall men det var inget jag brydde mig om. Det enda jag brydde mig om var mamma...

När jag lutade mig tillbaka såg jag upp på henne och gav det medvetslösa ansiktet ett svagt leende. Försökte ge henne så mycket kärlek som möjligt...
Sen reste jag mig långsamt upp och började gå mot dörren. När min hand låg på dörrhandtaget vände jag mig en sista gång för att se på min mamma. Det enda jag då kunde få ur mig var ett sista hejdå. Sen gick jag ut till Felix.

***
Hallu guys! Ännu ett kapitel! Vänj er inte vid den här ständiga uppdateringen. Det är en engångsgrej... Hihi:)<3
Jag har bara sån feeling just nu, vet inte var ifrån den kommer...
Iaf, love love love to my sweet sweeties!!
Rösta och kommentera vad ni tycker.

<3LiwiiiKiwiii<3