Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 32

***Felix perspektiv***
Jag stannar upp i allt. Mitt tänkande, mitt hjärta och mina lätta darrningar.
Andrea hade en pappa! Det var ett... ett... mirakel (!), tror jag.

Utan att tänka på det tjöt jag till av glädje och gick några steg framåt.
''Men det är ju fantastiskt!'' sa jag exalterat och log stort. Hela jag sprudlade av glädje.
Min Andrea hade en pappa!

Han skrattade kort och glädjelöst åt mitt beteende och skakade trött på huvudet. Mina upphetsningar stannade upp lite och mina ögon såg undrande på honom.
Han log sorgset mot mig och jag rykte till när jag såg den lilla tåren på hans kind.
''Du förstår Felix...'' sa han ledsamt. ''...Jag kanske är Andreas riktiga pappa. Men enligt henne är hennes pappa död. Och det stämmer'' suckade han. ''Den person som hon tror var hennes pappa är död, trots att han aldrig var hennes far''

***Andreas perspektiv***
Jag såg trött på Jolina. Hon såg så orolig ut. Beskymmrad, medlidande och skrämd. För mig.

Jag log ett litet leende och fuktade läpparna.
''Hej på dig med!'' sa jag med sprucken röst. Hon log också men jag såg små tårar bildas på hennes kinder.
''Förlåt'' viskade hon och öppnade armarna. Jag steg tacksamt in i omfamningen och kramade om henne hårt.
''Andrea...'' andades Jolina i mitt öra och jag nickade smått. ''Kom!''
Hon släppte mig och drog med mig in i hallen. Hon räckte fram händerna och jag drog av mig jackan så att hon kunde ta den. Medan hon hängde upp den knöt jag upp mina slitna coverse som jag använde trots att det fortfarande var februari.

När vi var klara i hallen tog hon min hand igen och ledde mig upp för trappan. Vi gick in i ett rum, som jag antog var hennes. Jag utforskade den lilla ytan och gillade vad jag såg.
Det var vita väggar och grejer överallt, och då snackar vi överallt! Man kunde knappt gå rak utan fick väja hela tiden för någon pryl som låg slängd på golvet.

Väggen längst bort var täckt i enbart glas och man hade en enormt vacker utsikt över Stockholm. Jag släppte Jolinas hand och gick, med viss svårighet, fram till ''fönstret''.

Jag kollade närmare ut över Mälaren som var i fokus. Den is täckta ytan blänkte och sken i solljuset som så vackert bländade staden. Himlen var klarblå och snön smälte långsamt utanför. Det var vackert. Nej det var otroligt. Helt fantastiskt.

Rummet var ganska mysigt på det hela och det roliga var att det stökiga gjorde det bara ännu mysigare!

Jag ryckte till av att Jolina la en hand över min axel och mitt huvud for bak mot henne.
Hon log och torkade bort en liten tår från min kind.
''Andrea..?'' sa hon lågt. ''Vad är det som har hänt?''

***Felix perspektiv***
''Jag och Linda träffades på en bar i norra Spanien'' började mannen som jag fortfarande inte visste namnet på. Jag gick närmare honom och båda vi satte på en av dom vita sofforna som stod längs väggen.
''Vi började prata och tyckte väl att den andra verkade sjysst. Vi lärde känna varandra och hon följde med mig på semester till Madrid där jag bodde'' Han suckade och fick något drömmande i blicken.
''Efter det sågs vi mer. Och ett år senare födde hon Andrea och Julia''
Jag ryckte till. Andrea och Julia. Men Andrea har ju ingen tvilling!
''De var två fantastiska tjejer...'' fortsatte han och jag lyssnade uppmärksamt. ''...som sprudlade av skönhet insida och ut, precis som deras mor.
Jag trodde äntligen att jag hittat min familj och min plats i livet.'' Han log sorgset mot mig och suckade uppgivet.
''Men alla drömmar går ju inte in uppfyllelse!''
Jag satte mig rak i ryggen och väntade på att han skulle fortsätta. Och det gjorde han. Med en mörk och deprimerad stämma.

''När våra döttrar var runt 4 månader kom jag på Linda med att ha bedragit mig. Med en man hon tidigare haft ett förhållande med.
Det gjorde mig så arg. Att hon kunnat göra så mot mig'' viskade han förtvivlat och torkade bort irriterande tårar från ansiktet.
''Jag kunde inte kontrollera mig. Jag gjorde då det värsta en människa kunde göra'' snörvlade han och hickade hysteriskt.
''Jag skadade min dotter. År 1998 den 7:de september dog Julia, och det var mitt fel!''
Han skrek ut orden i ansiktet på mig och jag såg chockat tillbaka. Hur kunde denna uppenbart snälla man kunnat döda någon?! Hur?!!

Han snörvlade till lite igen och jag la en tveksam hand på hans axel. Mannens blick var tom. Jag förstod inte hur han kunde fortsätta. Dock var det ingen stark fortsättning. Det var en svag viskning. Dränkt i för många tårar.
''Efter det lämnade hon mig, Linda. Hon tog Andrea med sig och jag såg dom aldrig igen...''

***
Hej hej finisar:)
Vill bara säga att ni är helt underbara!!
Kramis:* //Livi