Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 40-Del 2

***Felix perspektiv***
Jag följde tjurigt efter dom andra till kassan. Mer förnedrande kunde ju detta ine bli.
Jag ryckte till av en plötslig hand på min rygg och vände mig förskräckt om.
Andrea log mot mig med sina fina tänder och jag skrattade lågt.
''Jag är ledsen för förut gubben!'' sa hon lite sorgset och putade med underläppen. ''Jag ville ju bara retas lite...'' Jag skakade uppgivet på huvudet och suckade djupt under ett dolt leende.
''Jag vet inte vad jag ska göra med dig, din lilla retsticka!'' Suckade jag och hon fnittrade glatt. Jag kunde inte riktigt hålla inne leendet som sprakade inom mig.
''Kyss mig!'' föreslog hon och jag skrattade lågt.
''Du kommer ju bara dra dig undan igen!''
Hon skakade vilt på huvudet.
''Inte om jag tar första steget'' fnittrade hon igen och gick (så klart) några steg mot mig.
''Klarar du det hjärtat?'' frågade jag skeptiskt och hon nickade övertygande.
''Klart jag gör älskling!''
Hon verkade nästan förebrådd av mina ord och jag log för mig själv.
''Bevisa det!'' mumlade jag då hon var väldigt nära nu.
Hon log lite innan hon ställde sig på tå och snuddade sina läppar mot mina.
''Bättre kan du!'' flinade jag utmanande och hon himlade på ögonen innan hon tryckte sina läppar mot mina igen. Denna gång hårdare och denna gång stannade dom där mycket längre. Ändå var det ingen riktig kyss.
''Sluta retas nu babe!'' suckade jag högt när hon släppt mig, igen, och hon fnissade lågt. Jag suckade igen och tryckte självmant mina läppar mot hennes. Denna gång som en riktig kyss. Som hon besvarade.
Som vanligt fladdrade alla tusen fjärilarna upp i min mage och nervtrådarna i min kropp brände heta som eld.

''Hallå turturduvor!'' Ropade någon bakom oss och jag släppte snabbt Andrea och vände mig om. Vid kassan stod Omar och Ogge och flinade retsamt. ''Vad vill ni ha?'' frågade Omar och försökte hålla inne ett skratt. Jag himlade med ögonen och drog med mig Andrea bort till kassan.
''En kaffe bara'' sa jag lätt. Jag var inte speciellt hungrig.
''Du då Andrea?'' frågade Omar och vände sig till Andrea. Hon såg bort från menyerna ovanför kassan och la sin blick på Omar istället.
''Iskallt vatten och en baguette, ni kan välja vilken.''
Omar nickade för att visa att han förstod innan han vände sig mot killen i kassan.
Jag tog Andreas hand i min och började gå mot bordet Jolina och Oscar placerat sig vid.
Halvvägs stannade hon dock, vilket resulterade att jag stannade också, och vände sig om.
''Killar!'' ropade hon. ''Jag gillar inte skinka!''

***
''Mm... Jag älskar smaken av kaffe på morgonen!'' suckade jag nöjt och tog ännu en klunk av den gudomliga drycken.
Över kanten på min lilla plastkopp såg jag hur Omar och Andrea äcklat såg på mig.
Jag suckade igen, dock inte med samma ton som förut, och ställda ner min mugg.
''Hallå, sluta kritisera kaffe! Det är gudomligt!''
Dom skakade häftigt på huvudet och jag suckade för tredje gången. Jag förstod mig verkligen inte på folk som inte gillade kaffe!

I brist på annat att göra lät jag min blick glida över rummets gäster. Det var inte jättemycket folk, klockan var ju inte så mycket. Hur ofta åt man frukost på Subway liksom?
Men ändå var det väl 6,7 personer har inne.
Borta vid ena väggen satt en liten kille med sin pappa. Bordet bredvid var upptaget av två lite äldre tjejer. Borta vid kassan beställde en kille i kanske 24 års åldern just sin mat och bakom honom väntade en äldre dam.
Längst bort vid fönstret, ensam för sig själv, satt en man, ungefär 40 år, med en dator framför sig.
När han vände sig om mötte han min blick och det var som om jag skulle ramla ur stolen.
Det var ju för sjutton Tom! Andreas pappa!

Han såg väl att jag kände igen honom för snabbt hade plockat ner sina saker och var påväg bort mot dörren. Jag hade inte ens hunnit blinka innan har var borta.
Utan att riktigt tänka på vad jag gjorde så reste jag mig upp och skyndade efter.
''Jag kommer strax!'' ropade jag över axeln utan att bry mig om vad jag fick för svar.
Sen öppnade jag också dörren och gick ut på torget.

***
Så fort jag kom ut såg jag en högrest gestalt skynda över torget och jag var kvickt efter.
''Tom!'' ropade jag högt. Inget svar. ''Herr Moksé!''
Vette fan var jag så artig?!
Jag sprang ikapp honom och la en blockerande hand på hans axel.
''Du har väl skyldighet att i alla fall prata med mig!'' sa jag dömande och jag såg hur hans axlar höjdes och sänktes när han suckade.
''Vad vill du Felix?'' sa han uppgivet och vände sig om.
Synen var förskräcklig. Han såg inte ful eller konstig ut. Det var liksom inga ärr eller fula sår som prydde ansiktet. Han såg bara så förkrossad ut. Ögonen visade inte det minsta liv och ansikte lyste nästan så blekt det var. Munnen var formad till ett brett streck och jag trodde inte ens världens starkaste man kunde få upp dom där mungiporna.
Denna man, var slut.

''Jag vill bara säga att du borde berätta för Andrea, vem du är alltså.'' sa jag försiktigt och såg nervöst på honom. ''Det skulle nog vara bättre för er båda...''
Han suckade igen och skakade av min hand som fortfarande låg på hans axel.
''Hon skulle nog inte förstå...'' viskade han uppgivet och jag la tröstande tillbaka handen.
''Hon förstår, om du berättar sanningen.'' Försäkrade jag honom. Dock inte med så mycket övertygelse då han snabbt vände sig om. Ignorerade mig helt.

''Om inte du berättar, gör jag det!'' ropade jag efter honom och han stelna till.

Okej, jag var desperat! Jag kunde inte göra något annat.

Sakta vände han sig tillbaka med ett fruset ansiktsuttryck.
''Du skämtar!'' utbrast han och jag skakade vilt på huvudet.
''Andrea kommer att veta på måndag, om det är du eller jag som berättar det är upp till dig.''
Med dom orden sagda vände jag på klacken och skyndade in i värmen igen.

Hoppas att han förstått!