Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 26-Kort igen:(

***Andrea perspektiv***
Jag la händerna på handfatet och kollade upp i spegeln. Min mascara hade kletat ut sig på kinderna och ögonen var redan lite röda i kanten. Kinderna var blöta och darrade smått. Som resten av min ansikte. Som resten av mig.

En hög smäll ljöd bakom mig och jag vände huvudet mot ljudet. Felix stod i dörröppningen och såg på
mig med ledsen min. Armarna öppnade han så famnen jag ville ha var fri att kliva in i.

Men det gjorde inte jag...

Jag sprang, nej rusade, mot honom och kastade armarna om hans nacke. Han backade förvånat tillbaka några steg av den enorma kraften men snart låg även hans armar om mig. Jag huttrade och snörvlade mot hans vita munkjacka. Men inga tårar kom. Jag hade, ju som sagt, inget kvar.

Han strök mig över håret och hyschade mig om och om igen. Jag lugnade mig faktiskt och tids nog stod vi bara stilla med armarna om varandra.

''Felix, vad ska jag göra?!'' mumlade jag och fäste blicken på en sliten papperskorg. Han skakade på huvudet. Han visste väl inte då.

Men så var hans finger under min haka och lyfte upp mitt ansikte. Såg djupt in i mina ögon och log sorgset.
''Vad är det du vill?'' frågade han tyst. Jag snörvlade till och lyfte på axlarna innan jag sänkte dom igen i en enkel axelryckning.
''Jag vet bara inte!'' Sa jag med 'gnällig' röst.
Han log ett uppmuntrande leende.
''Jo det vet du!'' Sa han och kysste mig lätt på pannan. ''Du måste bara inse det...''

Det var något i hans tonfall som fick min hjärna att arbeta. Fram till svaret som jag redan visste. Det var en kick. Den kick jag väntat på. Den kick jag behövde för att göra det där jäkla beslutet.

''Kom igen Andrea'' viskade Felix mot min panna där hans läppar stannat. Jag nickade. Ja, kom igen nu! Varför måste jag vara så trögtänkt?!

Men så klickade det plötsligt till och jag visste vart jag skulle. Jag visste vilket svar det var jag skulle ge läkaren med dom dumma papperna när han frågade om han skulle skicka mamma till dumjapan.

Jag tittade hastigt upp mot Felix och log mot honom.
''Ja det vet jag!'' sa jag uppjagat. ''Jag vet vad jag ska svara...''
Han sprack upp i ett stort leende och gjorde en konstig huvudnikning. Jag skrattade och ställde mig på tå. Utan att inte riktigt tänka på det nuddade jag hans läppar med mina i en enkel puss.
''Tack Felix''
Sen gick jag ut ur den smutsiga toaletten och sprang förbi Jolina och Omar, Oscar och Ogge. Ut på gatan och vidare till den stora vita byggnaden i centrala Stockholm.
För nu visste jag vad jag skulle svara.

På frågan om min mamma skulle skickas till Japan var mitt svar nej.

***
Förlåt för ett så långt uppehåll men har miljoner saker att göra, (bokstavligen). Jag är så stressad hela tiden och inget blir bättre av att en av mina bästa vänner är asjobbig!!!

(Molly jag vet att du läser detta och ta inte åt dig:( jag menar faktiskt inget illa och jag vet att du känner samma sak om mig;)
Haha, love you<3)

Men i alla fall så älskar jag inte bara henne utan er också:*
Är så f*king glad över att jag snart har 3ooo!!!! Och det är bara liiite konstigt då detta är en av dom sämsta noveller
någonsin:(((
Fattar inte hur ni står ut!!(?)

Men kram kram och hoppas ni överlever vintern och kylan! Det gör inte jag och allt jag vill ha nu är sommar (och choklad, hihi:D, lol)
Men nu känner jag verkligen att jag har världens jobbigaste kramp i fingrarna så pussili puss puss<3<3

//Livi!!!