Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 24-Kort kapitel

Jag tryckte upp dörren och nästan kastade mig in i rummet. Blicken landade på den vita sjukhussängen som omgavs av tusen apparater och sladdar. Det var som ett stort spindelnät av trådar och knappar. Och i mitten upplyst av det lilla fönstret på ena väggen satt den lilla flugan fast. Det klena, sköra offret som snart skulle tas av spindeln, döden.

Jag sprang fram för att nå mamma men hindrades av några sjuksköterskor. Jag kände även att Felix armar drog mig bakåt.

En medelålders kvinna la en hand på min axel och såg medlidande på mig.
''Din mamma får inte störas just nu'' sa hon och log sorgset.
''Men du måste få veta lite saker''
Jag nickade och slappnade av lite i min kroppsställning. Men andhämtningen var fortfarande för snabb och mitt hjärta dunkade hårt mot bröstkorgen.

Läkaren som fört oss genom korridoren kom fram till mig med sina dumma papper i händerna och drog en jobbig suck.

''Din mamma...'' började han och jag fick tårar i ögonen redan innan han börjat. Hur kunde jag ens få fram några nu egentligen. Dom borde ju vara slut.
''...Hon är i ett väldigt svårt läge...'' Jag snörvlade till och lutade mig bakåt för att känna om Felix var där och beskyddade mig. Det var han.
''Hon lider av en kraftig sjukdom och ligger just nu i djup koma...'' sa han försiktigt och såg in i mina ögon. Både jag och Felix höll andan för vad han skulle säga.
''Och hon kommer kanske inte klara sig''
Mina ögon kändes som sandpapper när dom sista tårarna föll. Det fanns inga fler nu. Dom var slut. Jag hade gråtit och gråtit så mycket att inget kom mer.

''Du måste ta ett beslut Andrea. Som hennes dotter får du bestämma om vi ska ta henne till en specialklenik där dom har en möjlighet att rädda hennes liv, eller låta henne somna in här på sjukhuset i lugn och ro'' fick han fram med otrolig lättnad. Han måste väl ha tränats att berätta dåliga saker för människor i åratal.
Jag där i mot blev allt annat en lugn.
Andhämtningen ökade ännu mer och hela huvudet snurrade. Allt blev suddigt och mina små andetag blev ryckiga och konstiga. Jag kände att en svimningsattack inte var långt borta.
Knappt hade känslan passerat hjärnan innan min syn rusade mot den vita, rena golvet.
Felix fångade upp mig i sista sekund och tryckte mig beskyddande mot sig.
Jag lutade mig tacksamt mot honom och försökte hämta mig.

"V,vart li,i,igger klini,iken?'' Stammade jag fram till slut och läkaren suckade. Det var dom jobbigaste nyheterna nyheterna som väntade det såg man.
Han drog efter andan och det gjorde jag med. Felix hade också slutat andas och det ända som hördes i rummet var det ständiga pipandet från apparaten som mätte mammas puls.

''I Yokohama, i Japan!'' fick han fram till sist och jag tror seriöst att mitt hjärta stannade ett tag. ''Om du säger ja till det kommer du inte få se henne på 4 månader...'' pratviskade han och mer hjärtslag försvann.

Japan?!?
4 månader!?!??!?!!
Var detta ett skämt eller vad?!

Jag kände en ynklig liten tår klämma sig fram ur ögonvrån, där den gömt sig. Jag hade trott att alla var slut men sen kommer den och klämmer fram när det mest är spyvarning på gång.

Den hann precis till min överläpp innan allt försvann, och svartnade...