Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 23

***Felix perspektiv***
Hon reste sig häftigt och jag ryckte till. Jag hade halvsovit med stöd mot soffryggen, och med henne i famnen. När hon reste sig så plötsligt var det inte så konstigt att jag ryckte till.

Andrea skakade i hela kroppen och små tårar letade sig fram mellan hennes ögon.
Jag reste mig också och la en beskyddande hand på ryggen.

''Andrea?'' Frågade jag oroligt och hon kollade förskräckt mot mig. Och innan jag hunnit reagera hade hon kastat armarna om mig.
''Åh, Felix! Det var helt fruktansvärt!'' fick hon fram mot min axel och jag drog försiktigt bort henne så jag kunde se ansiktet.
''Såja, det är okej nu!'' Sa jag och hindrade en av många tårar som rann ner för hennes kinder med pekfingret. ''Var det en mardröm?'' Hon nickade stumt. Jag suckade och hjälpte henne att sätta sig normalt på mitt vänstra lår.
''Vill du prata om det?'' frågade jag tveksamt men hon skakade på huvudet.
''Okej, kan jag göra något då?''
Hon nickade sakta och jag började känna mig lite konstig som stod och frågade massor och väntade på huvudrörelser som svar...
''Vad Andrea..?'' Viskade jag och kände hennes händer uppe i nacken. Hon började luta sig framåt mot mina läppar och jag kände pulsen stiga till 1000 slag per sekund, om inte mer.
''Jag behöver dig...'' viskade hon som svar innan hon försiktigt pressade läpparna mot mina i en liten oskyldig puss. Den var inte lång. Knappt 3 sekunder. Men under dom sekunderna hände mycket i min hjärna. Allt från förvirrade frågor till kristallklara känslor.

Men Andrea bara log ett glädjelöst leende innan hon lutade huvudet mot min bröstkorg. Jag hade sett att tårarna var fler.

***Andreas perspektiv***
Jag begravde ansiktet i Felix tröja och försökte att inte blöta ner den för mycket. Men det gick inte att stoppa vattenfallet som kom från mina ögon. Allting i hela min värld var att gråta över. Allt var bara så fel att det inte kunde bli sämre. Och bara det var ju en sak att gråta över.

Sen har vi pappa... Gråta över honom är nog det värsta. För honom har jag fällt så många tårar. Fler än det finns löv på träden i hela skogen.
För genom 9 år har jag kämpat varenda dag med att inte fälla tårar över min livliga, älskade pappa. Som jag saknade mer än själva livet. Det var som om jag gjorde honom besviken om jag grät. Därför gjorde det ont. Ont som in i helvete.

Över Tim och Olle grät jag också. Det var jobbigt. Det var som om jag fällde en tår över Tim, var jag tvungen att fälla en lika stor över Olle också. Det hade varit ett måste när det gällde rättvisa mellan dom. Det kommer jag fortfarande ihåg. Jag kommer ihåg hur Olle börjat gråta när Tim hade fått en julklapp mer än honom. Eller Tim börjat skrika och bankat i bordet när Olle fått ta mat först två gånger i rad.
Jag liksom kunde inte fälla fler tårar över den ena än över den andra. Dom var som en person, som jag inte kunnat saknat mer än nu...

Och jag fällde tårar över Felix. Ja, gud vad jag grät över honom. Hur kunde jag sagt nej. Hans hjärta hade jag krossat utan att blinka. Hans känslor hade jag mosat utan att andas.
Och trots det hade jag varit självisk nog att tycka så synd om mig själv så att jag tvingat hit honom.
Han hade sprungit genom snön, utan jacka, det fortaste han kunde för mig. Och det han fått tillbaka var skrik, rop på hjälp och mer tårar. Hur kan han ens stå ut med mig.

Men mest grät jag över mamma. För tänk om hon inte klarade sig! Tänk om hon dog! Tänk om hon bara lämnade mig här.... Ensam!!

Mer vatten började forsa ut ur mina ögon och jag kände hur Felix starka händer drog bort dom nya tårarna.

***
Ungefär när det börjat mörkna kom en man fram till oss. Jag var snabbt på fötter och frågan jag skrikit förut kom ut i normalt stressat samtalston.
''Vart är mamma?!''
Han skakade på huvudet och kollade ner i sina papper.
''Andrea Moksé?'' frågade han och gjorde en gest mot mig. Jag nickade.
''Följ med här...'' sa han och vände sig om och började gå. Jag följde tveksamt efter. Felix gick bakom mig med en lugnande hand som hade ett hårt grepp om min.

Konstigt nog gick vi förbi mammas dörr och fortsatte längre bort i korridoren.
''Har ni flyttat på henne?!'' frågade jag nervöst och gick upp bredvid läkaren.
''Ja det har vi'' sa han kort och jag drog ner mungiporna. Oftast när man flyttar patienter är det för att dom mår så dåligt.

Under resten av den lilla promenaden höll jag tyst. Felix sa inget heller och den där dumma läkaren knöt ihop sina läppar ordentligt. Det var en pinsam tystnad och allt jag ville var att bryta den. Men det kändes inte så passande just nu.

''Här är det'' sa plötsligt mannen och jag kollade upp från mina skor. Vi hade stannat utanför en stor vit dörr som såg så lockade att gå in i. Och jag skulle få gå in dit snart. Och få träffa mamma. Få se henne.
Det var allt som jag hade begärt!

***
Såååådääär ja! Blev sådär nöjd med kapitlet men det spelar väl inte så jättestor roll, ni verkar ju ändå ha ganska olika åsikter än mig när det gäller mina kapitel;)

Men i alla fall...
TACK TILL TVÅ F*KING TUSEN!!!!!!!!!!!
Det är helt otroligt<3<3Tack tack tack <3:*<3:*<3:*<3:* <3:*<3:*<3:*<3:*<3:*<3:*<3

ÄLSKAR EEEERRRRR:)))))))))))))))))))) (och tusen dubbelhakor till)

//Livi:*<3

Ps. Börjar ju närma sig slutet så jag kanske skulle skriva lite sneek peeks på uppföljaren! Kommentera vad ni tycker;)