Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 28

Den svarta mopeden kom i mot mig och den långa personen på den höjde handen åt mig. Jag lyfte min också och log ett ansträngt leende. Det var otroligt att jag ens fick fram det.

Felix stannade framför mig och stängde av motorn. Han hoppade smidigt av och knäppte enkelt upp hjälmen. När den var av tog han några steg mot mig, dom steg som behövdes. Där stannade han. Framför mig. Och tittade ner på mig.
Hans hår var rufsigt efter hjälmen och ögonen var svagt glansiga. Jag gissade att tårarna inte va långt borta.

Åh, Felix. Fina Felix. Kan jag bara säga att jag vill ha dig.
Nu.

''Andrea...'' började han. Sen hann han inte mer.
Jag la ett pekfinger över hans läppar. Han behövde inte, jag ville inte att han skulle gråta för min skull. Han behövde inte yttra några ord för mig.
Han behövde bara hålla om mig.
Såg jag tog några steg mot honom innan jag begravde ansiktet i hans jacka. Hans armar slingrade sig runt mig och började vagga mig fram och tillbaka.
''Jag antar att du ville att hon skulle stanna?'' frågade han tveksamt. Jag hummade svagt och tryckte mig ännu närmare honom.
''Men jag vet inte om jag gjorde rätt Felix..'' viskade jag och snyftade till. Tårarna hade börjat rinna.

Jag ville verkligen säga det.

Han suckade och släppte mig försiktigt. Dom varma händerna smekte mina kinder och han kollade på mig med en så medlidande blick att jag fick skuldkänslor.

''Du vet att du gjorde rätt när du känner att hon finns hos dig...'' sa han och log lite snett.
Jag log inte tillbaka men nickade sakta. Det lät klokt och rätt på något sätt. Felix hade oftast rätt.
jag lyfte huvudet en aning och såg in i hans ögon.
''Tack Felix...''

Kunde jag bara inte säga det.

Han nickade innan han släppte mig och gick tillbaka till mopeden.
''Tacka mig inte än'' sa han lite trött och hoppade upp på det svarta sätet. ''Kom hit nu och sätt på dig hjälmen, jag åker utan''

***
Jag steg av och tog av mig den alldeles för stora svarta hjälmen och gav den till Felix. Vi stod i närheten av tunnelbanorna. Felix trodde att jag skulle ta dom hem till mig. Men så fort han hade åkt skulle jag vända mig och gå mot andra hållet. Till dom slitna och gamla husen. Där bara skummisar bor. Och jag...

''Men vi ses Andrea!'' sa han och la armarna om mig. Jag kramade tillbaka och njöt fullt ut tills han släppte. Båda suckade, åt något jag inte vill medge, och jag såg in i hans blick.
Dom gröna vackra ögonen såg tillbaka på mig med en sån lidande blick att jag bara ville gråta. Han var så omtänksam och gullig mot mig och jag kunde ändå inte säga ja. Och jag visste knappt själv varför längre?

''Jag måste gå. Men ring om du vill...'' sa jag och log ett kort, ganska fejk, leende. Och tro mig när jag säger att det behövdes all kraft för att pressa fram det.
Han log ett lika falskt leende innan han drog hjälmen över huvudet. Jag backade undan så att han kunde starta motorcykeln.

Det hördes ett kraftigt ljud när han gasade och gruset under flög åt alla håll. Han vände sig inte för att vinka utan gasade allt för att få fordonet framåt.

Precis när han börjat åka så ropade jag
''Felix vänta...!''

Men han hörde inte. Den kraftiga motorn lät för mycket och nästan innan jag avslutat meningen var han borta.

Jag suckade och såg efter honom där han försvunnit. Det ända som nu fanns kvar var ett moln av damm.

''Jag älskar ju dig...'' mumlade jag svagt.

Jag sa det...

Jag skakade på huvudet och vände mig om för att gå hem till min tomma lägenhet. Mobilen låg i min hand och nära var jag att ringa någon. Någon som förstod. Eller som jag i alla fall kunde prata med. Jolina, Oscar, Ogge, Omar... vem som helst.

Men sen slog det mig att ingen av dom skulle förstå på riktigt. Dom skulle bara nicka och säga 'jag är ledsen' eller 'jag finns här för dig'. Men det gjorde dom inte. För längst inne skulle dom känna tveksamheten. Det besvärliga. Och allt dom ville ,egentligen, var att sticka där ifrån. Inte lyssna på mig.

Så jag lät det vara. Ensam kände jag mig. Ensam var vad jag var.

...men han hörde mig inte.