Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 19

***Andreas perspektiv***
Jag sträckte ut benet mot stången och böjde mig över det. Jag behövde egentligen inte stretcha men det var en liten nödlösning. Jolina kunde inte fråga mig om det. Jag kunde inte svara!

Jag suckade och lutade mig tillbaka. Benet tog jag ner och slappnade av.
Jag skulle precis ta upp andra benet när en röst bakom mig hördes.
''Hur går det?''
Jag ryckte till av det plötsliga uttalet. Vände mig om med ett skutt. Och inte sånt där jag-är-så-glad-skutt utan mer ett ah-vad-jag-blev-skrämd-skutt.

Felix stod där och flinade. Jag, som hade lagt min hand vid urringningen på tröjan när han pratade, tog ner den och tittade anklagande på Felix.

''Feelix! Du skrämde livet ur mig'' utbrast jag vilket ledde till ett större flin växte dit på hans läppar.
''Jag vet'' sa han överlägset. ''Det var meningen''
Han skrattade högt åt sig själv. Jag suckade och la den här är-du-barnunge-eller-vad-blicken på honom.

''Du är bara för mycket ibland Felix Sandman!'' Sa jag irriterat. ''Vad ville du då?''
Han log lite mot mig och jag log faktiskt tillbaka. Det var ett vänskapligt leende från båda. Om inte mer...

''Ja'' sa han lite allvarligare. ''Vill du följa med ut en sväng?''

Jag nickade. Varför inte? Jag gjorde ändå inget viktigt just nu.

''Visst'' svarade jag och log. Han log tillbaka. Vi plockade ihop våra grejer och började gå mot utgången.

''Vart ska ni?'' ropade Oscar efter oss.
''Ut och gå lite'' sa Felix och ryckte på axlarna. Oscar nickade för att visa att han förstod innan han återgick till att hoppa upp och ner på stället. Ogge, Omar och Jolina nickade också för att sedan gå tillbaka till det dom gjorde.
Det vill säga: Mobil, vattenpaus och situps.
Dom såg neutrala ut, men nog visste jag att det inte var vad dom tänkte.

För så fort vi stängde dörren hördes röster som lät spända. Dom var igång...
Jag gav Felix en blick och han himlade med ögonen till svar.
Han tänkte visst på samma sak.

***
Felix drog med mig ut till deras omklädnings/vara rum. Han hade förändrats under vägen hit. Det märkte jag på sättet han satte mig ned på bänken och ställde sig framför.

''Andrea'' sa han kort. Jag nickade skrämt. Han var inte snälla, underbara Felix, utan stressade och lite läskiga Felix.
''Vi måste reda ut det där som hände!'' Fortsatte han och jag nickade igen. Jag kunde inte svara med ord. Jag var för nervös.
När jag inte sa något suckade han och la sina otroligt välformade ögonbryn i veck.
''Säg något då!'' Sa han förtvivlat. Jag försökte... Men kunde inte. Munnen var öppen men inget kom. Felix suckade igen och hans blick blev ännu mörkare. Men inte av ilska, mer av typ... Åtrå.
''Låt mig gå rakt på sak Andrea!'' sa han lugnare och drog ett djupt andetag. Han lutade sig ner över mig och tvekade innan han viskade i mitt öra.

''Jag gillar dig, mer än vänskap... Och jag vill att du ska känna samma sak''

Ett chockad uttryck spreds sig i mitt ansikte. Jag hade varit 99,9% säker på att han kände detta. Men det fick ändå inte vara sant. Nej! Det fick det inte.
''Nej...'' mumlade jag utan att tänka mig för. Felix lutade sig tillbaka och jag såg hur hans mungipor åkt ner i en sårad position.
''Jag förstår...'' sa han dystert. ''Du har någon annan''
Jag skakade på huvudet. Jag hade inte någon annan. Jag ville inte ha någon annan. Jag ville ha Felix. Och bara Felix. Mer än något annat. Men det går inte.

''Felix!'' sa jag och reste mig upp. ''Det går bara inte...'' Jag började gå mot utgången. Men en stark hand hindrade mig och drog mig tillbaka.
Felix ögon var ledsna. Sårade. Det var jag som gjort det så...

''Felix jag...'' försökte jag. Men mer han jag inte innan han tryckte sina läppar mot mina.

Det var menat som en kort kyss, men jag kände hur min mage åkte upp och ner i en berg och dalbana. Hjärnan verkade ta semester när mina armar la sig runt hans nacke. Läpparna började jag massera mot hans och jag kände hur han log bakom kyssen. Jag log jag också. Den korta kyssen förvandlades till hångel när jag lät han få tillträde till min mun och började leka där inne.

Det var ungefär när jag kände hans hand påväg in under mi tröja som jag faktiskt kom underfund med vad jag gjorde.
Jag drog mig snabbt bort och såg förskräckt på honom. Han som varit så glad nyss såg sårad ut igen. Oh my, när skulle jag sluta såra honom.

''Förlåt...'' viskade jag försiktigt. Jag vände mig om för att gå.
''Snälla!'' ropade Felix bakom mig. ''Gå inte''
Jag skakade på huvudet och såg honom rätt i ögonen.
''Jag måste Felix!'' Sa jag sorgset. ''Jag är ledsen...''

Sen vände jag mig om igen. Inga fler protester kom och jag började gå ut.

Dörren smälldes igen bakom mig och den kalla januari luften grabbade tag i mig.
Jag suckade djupt.
Kärlek? Vad var meningen med kärlek...?

Vad jag inte visste var att Felix tänkte exakt samma sak i exakt samma stund.

***
Draaama!!!!
Förlåt för kort kapitel men jag tror att det är ganska händelserikt:|

Okej! Jordens alla kramar igen:*

//Livi<3