Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Kapitel 20❤️!!

***Felix perspektiv***
''Jag måste Felix!'' sa hon och sänkte blicken. Rösten var sorgsen och en tår tycktes bildas på hennes kind. ''Jag är ledsen...'' viskade hon innan hon sköt upp dörren och gick iväg. Senare hördes ytterdörren som smälldes igen. Jag stod kvar och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Hon hade avisat mig. Jag hade berättat mina känslor och hon hade bara gått iväg. Men hon kysste mig. Eller.., jag kysste henne, men hon besvarade den. Och med iver till och med.

Det skulle hon väl inte göra om hon inte kände något.
Jag suckade.
Kärlek? Vad var meningen med kärlek ...?

***
Jag öppnade dörren till dansstudion och fick genast 4 förvirrade blickar på mig. Eller 3 egentligen, då Omar skuttade fram med ett leende på läpparna.
''Hur gick det?'' frågade han och skrattade. Jag såg trött på honom. Kunde man inte se det eller?
''Vart är Andrea, Felix?'' frågade Ogge och såg oroligt efter mig.
Jag ryckte på axlarna och gick och satte mig på en bänk.
Jolina kom fram och la handen på min axel.
''Felix?'' frågade hon lugnt och masserade min axel lätt. ''Vad hände?''
Jag snörvlade till och kände dom små tårarna börja bildas under ögonenlocken. Hon log ett uppmuntrande leende som jag försökte besvara, men det liknade nog mest en ful grimas.

Dom andra kom också närmare och lyssnade spänt.
''Ja,j,..'' hickade jag fram. Jolinas hand och Oscars lugnande röst bröt igenom muren av tysthet. Dom log alla fyra. Inte jag. Jag log inte...

''J, jag vet,t int,e'' fortsatte jag och nu var båda kinderna alldeles våta av tårarna som strömmade ner för mina kinder.
Men jag klarade inte av deras blickar. Dom stirrade. En ny sida byggdes upp inuti och den känslolösa Felix började ta över.

''Jag kan inte berätta!'' sa jag häftigt och reste mig upp. Alla kollade chockat på mig. Min humörsvängning var nog inget dom räknat med.
Jag kollade kallt på dom och vände mig senare om för att gå.
På vägen ut puttade jag till Omar som stod i dörröppningen. Han var inte beredd och for i marken. Jag brydde mig inte men bakom mig ropade Jolina till.
''Omar!'' Hon sprang fram till honom och hjälpte honom att resa sig.
''Vad fan gör du Felix?!'' skrek hon i mitt ansikte. Jag glodde bara argt tillbaka.
Omar la en hand på hennes axel och viskade något i hennes öra. Hon nickade kort och backade sakta.
''Vad håller du på med Felix'' sa Omar lugnt men anklagande.
Jag skakade på huvudet och började sedan gå. Mot utgången. Blicken var sänkt och huvudet nerböjt. Jag var som en sackosäck som hängde och dinglade någonstans. Och så skulle jag nog se ut ett tag.

***
'Hej du har kommit till Andreas telefonsvarare! Lämna ett meddelande efter tonen eller ring igen på nytt, så kanske jag svarar'

Ett pip hördes i telefonen.''Hej Andrea'' började jag tveksamt. ''Det är Felix igen'' Detta var typ sjuttio elfte gången jag ringde henne. ''Av det jag sa... Det kommer väl inte förstöra vår vänskap va?'' sa jag och snörvlade till igen. Grät gjorde jag inte längre, men nog fanns det tecken kvar. ''Snälla hör av dig snart! Jag saknar dig...!'' Det sista kom ut i en viskning. Jag darrade lätt på rösten och likaså mitt finger när jag tryckte på den röda knappen, avsluta.
Så många frågor snurrade runt i mitt huvud. Varför var hon så? Vad tänkte hon? Hur kände hon?!
Och kunde vi ens vara vänner längre?!

***
Kort och dåligt:(( Ledsen:|
Men älskar er fortfarande och jag är ledsen för att jag inte svarar på kommentarer och sånt.... Kan inte kommentera:(

Men kram kram<3<3

//Livi:*